Vikingar i österled

Varjager

Enligt strikta runor i sirliga drakslingor på stenar främst inom Mälarområdet tycks folk där förr ha varit särskilt sugna på östliga gruppresor med våldsinslag. Andra källor talar dock om att varjagerna (av nordiskans väringar; edsvurna krigare), som de kallades, for till Gårdarike - dagens Ryssland - främst som handelsmän och kolonisatörer; låt vara med svärdet eller yxan i hand. 

För drygt ettusen år sedan lär befolkningen vid flodsystemen söder om Ladoga ha plågats av inre stridigheter. Varjagstammen Rus erbjöds då, eller utnyttjade tillfället, att ingripa och skapa ordning i kaoset. Seglandes och roendes från östra Mellansverige tog rusen Rurik med följe snart kontroll över det oroliga området. Detta hade goda flodförbindelser både söder- och österut, vilket gjorde det lämpligt som handelsplats. Handeln kontrollerades och skatt indrevs. I gengäld gavs befolkningen skydd; ett traditionellt alternativ vid samhällsuppbygg-nad. De invandrade varjagerna integrerades snart med både den lokala, slaviska befolkningen och kulturen. Ruserna kom med tiden att ge namn åt såväl hela befolkningsgruppen som riket och Ruriks ätt bildade en härskardynasti.

Centralorten i Ruriks rike låg först vid floden Volkhovs utlopp i Ladoga. Rollen övertogs senare av Holmgård vid flodens källflöde: sjön Ilmen. Dessa två platser, Staraja (Gamla) Ladoga respektive Novgorod på ryska, var målen för min färd i österled. Från Arlanda nära Sigtuna, som på 1000-talet blev arvtagare till Birka som huvudort i varjagernas land, flög jag till före detta svenska Landskrona, nuvarande S:t Petersburg. Vikingarnas färd till dåtidens låga, vattensjuka holmar vid floden Nevas utlopp i Finska viken tog minst en vecka; min resa varade bara en dryg timme.

Stad i snabb förvandling 

” Mycket bra har skett snabbt, men tyvärr är de ekonomiska och sociala klyftorna i landet stora”, berättar min ryske guide Andrei. Några spår av maffian märks inte - på ytan i alla fall - däremot av den på sovjettiden kriminella privata företagsamheten. Det totalt statsägda samhället är borta och femmiljonersstaden sjuder av liv och spirande välstånd. Omsorgsfullt renoverad och inramad av kanaler är Sankt Petrus och Peter den stores stad idag spännande att upptäcka. 

I proceduren för att hyra bil finns dock utrymme för fortsatt utveckling! Efter en timmes utbildning kan jag emellertid kasta mig ut i stadens aggressiva trafikrytm med en välutrustad Vaz. Till och med en däckspump ingår; däremot inga extra torkarblad. Rådet är att montera av de befintliga på kvällarna…

Svenskt i Staraja Ladoga

Färden går österut längs Neva, förbi platser som minner om alla de krig som Sverige och Ryssland fört i dessa trakter. Jag är snart framme vid floden Volkhov, forna tiders trafikled och ekonomiska pulsåder. Ladoga, sjön i vilken floden rinner ut, är Europas största insjö och tre gånger så stor som Vänern. På grund av landhöjningen ligger det första av mina huvudmål, Staraja Ladoga, numera dryga milen söder om sjön. Några vikingagravhögar vid infarten till denna förr så viktiga handelsplats är synnerligen matchande. Min soloresa byggde på lokal guidning och här är det Dimitrij som visade vägen. Först besöker vi det 1250-årsjubilerande lilla samhällets renoverade kyrka; Rysslands äldsta. Museet i kalkstensfästningen intill har många fynd som påvisar kontakter över Östersjön. Fler minnen och bevis på nyare utbyte mellan de forna varjagområdena visar sig snart. Efter lunch på Ruriks bar - dock utan rus(!)drycker - går vi via Varjaggatan till ett museum, där en svensktalande lokal guide möter. Det visar sig att vi har gemensamma bekanta i Svitjod, svearnas rike! När dagen dessutom avslutas på ett hotellrum med IKEA-look känner jag mig som hemma - och tar inte av torkarbladen.

Uppströms Volkhov

Längs Volkhov passerar jag enstaka byar. Några få av de ytterst slitna trästugorna har grälla färger. De flesta är naturgrå, ibland med blå- eller vitmålade fönsterfoder som färgkontrast. Endast utomhusvatten finns. Byltiga babusjkor försöker sälja potatis vid vägkanten. Otillåten privathandel förr, kanske en nödvändighet idag. Inte pittoreskt, bara en bild av armod. Hit tycks ännu inte den nya tidens standardökning ha nått.

Detta är i sanning omstridda trakter. Bara några mil österut ligger den forna byn Stolbova, där svenskar och ryssar slöt en fred 1617, samtidigt som grogrund för nya konflikter skapades. Här längs floden gick också frontlinjen en tid under det andra världskriget. Märkena finns invid vägen, synliggjorda genom monument men också dolda i de gamla gummornas hjärtan.

Ruriks fäste

Novgorod, ”den nya borgen” och det ryska rikets äldsta stad, domineras av sin tusenåriga, röda ringmur vid Volkhovs strand. Pietetsfullt återuppbyggd efter kriget är staden nu en formlig skattkammare för den som är intresserad av äldre rysk arkitektur. Själv är jag bara medelmåttigt besatt av de 40 lökkupolskyrkorna. Natalia, som guidat såväl salig Raisa Gorbatjov som engelska kungligheter här, släpar mig runt till några för många. En staty av Rurik tronar i stadens kreml. Det var emellertid en bit söderut som hans fäste, vikingarnas Holmgård, låg. På denna låga holme, fylld av ruiner men oåtkomlig för mig utan båt, har många lämningar med nordisk anknytning hittats. Det var alltså hit de kom: Ingegerd från Sigtuna, Arnfast från Bålsta, Spjallbude från Skokloster, Uddgair från Gotland plus alla de kanske tusentals andra människorna från Norden, på väg hem, bort eller till evigheten.

Nattlig andlighet

Den ortodoxa påsknattsmässan i en av Rysslands äldsta kyrkor, Sofiakatedralen från 1000-talet, är något jag vill uppleva. Katedralen, vars kupoler glöder i det upplysta nattmörkret, är överfull. Såväl yngre som äldre människor utav båda könen var där långt innan mässan började klockan 23. Närheten värmer i den kyliga nattluften. Fresker fyller väggarna. Doft av rökelse. Vacker körsång. Härlig akustik. Sakralt. Ritualer med bärande av ikoner. Entonigt sjungande och läsande av texter samt böner med tordönsstämma, ibland avbrutet av rop som upprepas av församlingen. Suggestivt och mäktigt! Tyvärr kan jag bara skymta de jultomtelika prästerna, eftersom vi alla står upp hela tiden!

Jag förstår hängivenheten hos dessa människor, som under så många år förhindrats att ge uttryck för sin religiösa tro. Efter halva fyratimmarsmässan är jag dock mätt på intryck och förstår även sinnesläget hos Halvdan, legoviking hos sultanen i Miklagård (Konstantinopel). Uttråkad av oförståeliga ritualer under liknande mässor tusen år tidigare, ristade han sysslolös in sitt namn i kyrkmarmorn som en tidssammanlänkande hälsning till eftervärlden. 

Från Novgorod gick min resa hemåt. Men visst vore det intressant att, som Halvdan gjorde, fortsätta längs vattenvägarna söderut till dagens Ukraina och Turkiet. Fast i en Klepper förstås!

	Bo Sunnefeldt, KJ 61/62