Hösten 2004 besökte jag nordvästra Pakistan inför en artikel om den unge Churchills äventyr i dessa trakter under imperiets fana. Planerade således att följa i Winstons spår – men hamnade i Usamas!
I huvudstaden Islamabad väntade bilföraren Mohammed och guiden Ali – en åtminstone namnmässigt slagkraftig kombination inför en stundande resa genom oroliga trakter. Men först besöktes världens största moské. Entoniga diskantstämmor från otaliga minareter kallade till bön. På fotojakt och utan Ali uppfattades jag som en skummis av en mycket upprörd man. Kanske sken min destruktiva jägarsjäl igenom turistlooken? Jag vek inte och tillkallad polis skiljde oss generad åt. Ett vidrigt dåd hade det onekligen varit att blanda ihop de hundratals bedjandes avtagna och snyggt uppställda skor…
Pakistan är ett land fyllt av storslagen natur och många vänliga människor – men också av sociala, politiska, ekonomiska, etniska och religiösa spänningar. I gränsområdet mot Afghanistan väster om huvudstaden utbröt revolter mot de brittiska ockupanterna på 1890-talet; därav Winstons gästspel för drygt hundra år sedan. Befolkningen här är nu som då uppdelad i ofta rivaliserande stam-, klan- och familjesamhällen. Den traditionella våldskulten närs av varusmuggling och opiumhandel. För besök i gränszonen krävdes specialtillstånd. Med väpnad eskort åkte vi mot det legendariska Khyberpasset vid afghangränsen. Områdets ord för ”dammig” gav namn åt den uniformsfärg som britterna antog efter fälttågen här: khaki.
Trippen blev inte helt odramatisk. Vid ett tillfälle trycktes jag milt ner i sätet av livvakten: västnunan var temporärt olämplig och uppenbar trots nyodlat skägg. Hemtillverkade vapen såldes billigt och provskjutning skedde på öppen gata. Militära säkerhetsstyrkor var det gott om - men inte trafikpoliser. Ändå torde de färggranna, med människor och gods överlastade fordonen vara de största säkerhetshoten på de krokiga vägarna upp genom Khyberpasset. Riskerna till trots kan numera till raden av celebriteter som passerat dessa nejder, till exempel Alexander den store, Djingis Khan, Marco Polo och Churchill, även fogas en KJ-reporter!
Resan gick nu tillbaka över landets livsnerv Indus och norrut genom den militärtäta, högt belägna och därmed skönt svala staden Abbottabad. ”En utmärkt bas för turister” enligt guideboken. (Tydligen för fler!) Vidare längs Karakoram Highway, ett byggnadstekniskt mästerverk som följer en gammal sidenrutt till den kinesiska gränsen.
Nya inslag i gränstrakterna är alla de afghaner som flydde hit vid den ryska invasionen. På 1990-talet rekryterades och uppfostrades talibaner ur en ung flyktinggeneration, vilka sedan utnyttjades med Pakistans goda minne som en fanatisk religiös/militär kraft mot den dåvarande regimen i Afghanistan. ”Talib” betyder student på arabiska. Det är sannerligen skillnad på mulle- och mullaskola! ”Inte att undra på att Usama, dock inofficiellt efter 11 september 2001, är populär inom vida kretsar här”, tjallade Ali.
Färdades genom småbyar med jordfärgade barn och hårt arbetande, kuvade kvinnor som hukande lumpbylten på fälten. Sådana scener ger perspektiv på begrepp som demokrati, emancipation och barnfattigdom… Dagbokscitat: ”CIA tror att Usama bin Ladin håller sig gömd i de trakter jag besöker. Vid passerandet av ställen som Arafat Hotel, Taliban Inn och Usama Bank kan jag inte låta bli att skämta med Ali om kopplingar till den internationella terrorismen. När det även säljs Usamatröjor och Usamagodis - ”så gott att det smäller i munnen” – blir jag än mer vitsintensiv! Tycker mig också se Usamakopior överallt…” Kanske VAR någon av dem han! Sponsrade jag HONOM med mitt karamellinköp?
Trafiken kändes fortfarande riskablare än terroristhotet. Mohammed eggades av smala och kurviga vägar: maximal fart, omkörningar helt oberoende av sikten och på lämpligaste sida. Mitt påpekande om att inga omkörningar åtminstone borde göras när vi mötte större bilar än vår egen, lärde mig vad ”cool” heter på urdu. Iförd ett obrukbart bilbälte insåg jag att fatalism är en fördelaktig livssyn på turer som denna. Vyerna bakom varje vägkrök var dock bedövande: ockrabruna berg, isblå fjällbäckar, avokadogröna fält och snövita toppar i fjärran.
På kvällen anlände vi till en liten stad några mil norr om Abbottabad där talibansympatierna och de religiösa spänningarna var omfattande enligt Ali. Som shiamuslim i ett område dominerat av fundamentalistiska sunniter kände han sig därför lite illa till mods. Törstigt läppjade på en flaska inhemsk licenstillverkad ”USA-dryck”, Mecca (!) Cola kände jag ingen oro. Inte förrän Ali blev trakasserad för sitt sällskap med en icke-muslim och jag knuffats diskret men tydligt av några passerande ynglingar, förstod jag hans olust. Adrenalinstinn och nyligen härdad i ödestro bemötte jag nästa närgångna gäng med en betydligt mindre subtil tackling! Det kan tyvärr bli trångt på arenan när trosuppfattningar möts… Enligt talibanerna ska skägg bäras. När en man med gråmelerat sådant och tolkad av Ali gav mig en eloge för mina hakstrån mildrades obehagskänslan. Men - liknade han inte mannen på godisasken!?
Bara en vecka efter min hemkomst bröt herr bin Ladin en lång tystnad. På ett videoband inlämnat i Islamabad utlovade han terror – men inte mot Sverige! Hade ”moskémannen” eller ”knuffarna” varnat? En liten del av ”hittelönen” på 50 miljoner dollar borde jag väl vara värd?
 |
Bo Sunnefeldt, KJ 65-69 |