Förväntningarna var minst lika många som förvirringarna, många av GU-F deltagarna tog sitt första kliv in i den militära vardagen. Mössor skulle på och av, det skulle vara raka kragar, stängda fickor och fötter i perfekt position. Vi hann knappt förstå vart vi var på väg och vilka vi var innan vi iscensatte bilolyckor och simulerade hjärt- och lungräddning på varandra. 20 timmar sjukvård på drygt två dagar gjorde alla till amatörproffs. Även om vi inte visste varandras namn hade man redan en någorlunda uppfattning om vem man ville ha bredvid sig i strid. När de långa, till bredden fyllda, dagarna med sjukvård var över trodde nog de flesta att det skulle bli lugnare. ”Nu är det bara pangandet kvar!”. Att en AK4:a är ganska tung och att den efter 10 timmar i ösregn bli ännu tyngre, var det få som tänkte på. Klagan var stundvis olidlig och sjukvårdarna som mest satt och skissade hypotetiska förläggningar och petade runt med saker från 40-talet, kunde inte för sitt liv begripa varför alla var på dåligt humör. Efter de första dagarna tände det dock till. Individer bröts ner och soldater byggdes upp. Kämpaglöden, gemenskapen och skotten var precis där de skulle vara och även om viss rädsla för vådaskott var närvarande, gick alla gladeligen ut i strid i instruktörernas trygga förbarmande.
Permissionen kom lagom precis innan nervsammanbrott. Några deltagare prövade på Härnösands uteliv, medan andra bekantade sig med rikets glada hemvärnssoldater som tränade inför högvakten.
Vecka två var alla mer rutinerade och även skeptikerna väl till mods. Kamrathjälp blev mångas nya favoritföreteelse, suckarna vid morgonbraket tystades för att ge plats åt ”Kom igen, lite armhävningar också” samt önskemål om förlängda plankpositioner. När det var dags för den stora fältövningen hade vi alla blivit någorlunda vettiga soldater. Inne på logementen var folk ordningsamma och sansade. Det fanns goda förutsättningar för att även fältlivet skulle flyta på relativt smärtfritt. Det visade sig stämma bra, tält kom upp och ner i faslig takt. Imponerande djupa pissgropar grävdes och planer smordes inför det stora slaget. Det övades och drillades, svettades och grillades. Vi blev övergödda med mat som gav oss mer än en anledning att ha skyddsmasken nära till hands. När fienden kom var alla på helspänn och även om utförandet kanske inte alltid var exemplariskt förlorade vi inte en endaste man och lyckades till och med överrumpla en intet ont anande kapten. Den friska luften gjorde oss alla gott. I friheten insåg vi hur mycket vi vuxit. Separationsångest kombinerat med viss glädje kunde kännas i de flesta soldathjärtan då kursens avslut kom närmre och närmre. Att ge ifrån sig bössan som för många fått en egen personlighet och ibland även blivit given ett namn så som tex ”Snygg-Erik” var vemodigt.
Nu är det enda som kvarstår det sorgliga avslutet, en resa hem på ett par mil och givetvis framtiden. Det har varit en herrans god kurs och många av oss längtar nog redan tillbaka till denna tid som gröna i grönkläder.
Eleverna från GU-F kursen i Härnösand 2011