Konferens Civilt Meritvärde

Programmet inleddes med att arrangörerna hälsade välkommen och de olika intressenternas tyngsta representanter uttryckte sin syn på en önskad framtidsutveckling.  Redan från början verkade alla talare ha tagit sig an frågan om civilt meritvärde för militär utbildning/tjänstgöring på ett större och bredare plan. Försvarsmaktens framtida personalförsörjning och hur denna kan och bör lösas på ett tillfredsställande sätt för individ-statsmakt-näringsliv var i fokus.

De medverkande tycktes ha en likartad syn på vad som ska uppnås. Intrycket var att intressenterna var och en utvecklat sina, ganska lika, tankar och nu, för första gången, fick stämma av sina idéer i ett öppet forum. HUR den framtida personalförsörjningen ska gå till och hur det civila meritvärdet ska underlätta denna var det snålare med. Men en bra start för diskussion var det troligtvis.

Rollerna i detta arbete är tydliga enligt vår svenska modell för offentlig förvaltning och samverkan mellan stat och näringsliv. Jag upplevde dock politikernas framställning som den mest haltande eller minst substantiella under förmiddagen. Här kan påtalas – vilket jag tolkade att regeringen, representerad av förvarsdepartementet, syftade till med sin formulering – att samarbetsmodellen i första hand bygger på att parterna genom egna förhandlingar ska komma fram till ett avtal. Först i andra hand används lagstiftning från riksdagen.

Denna modell, baserad på den finaste demokratiska traditionen, är i grunden bra MEN... Nu går det undan – beslutet om den största försvarsmaktsreformen sedan vi slutade med häst är fattat! Bollen är i rullning och ska det under brinnande förändring genomföras långdragna förhandlingar riskerar personalförsörjningen haverera redan innan den kommit igång. Jag kan tycka att i det här fallet kan inte den politiska nivån undandra sig ett aktivt deltagande. Denna fråga tycker inte jag ska läggas på en myndighet vilken befinner sig i genomförandefas.

Föreningarnas modell

Föreningarna presenterade en modell för saluförning av anställning för kortare eller längre tid i försvaret. Liksom talaren påpekade vid tillfället är det ingen raketforskning. Ett engagemang i försvaret består i stort av tre faser, FÖRE–UNDER–EFTER och föreningarna var överens med samtliga intressenter om detta. Svårigheterna blir framöver att få ihop dessa delar till ett säljbart paket till våra framtida 17-18 åringar. Det kommer att bli mycket intressant att se hur det ska gå till att tillfredsställa dagens ungdomars krav på självutveckling och medbestämmande när vi idag, med värnpliktssystemet inte lyckas mönstra en individ mot en befattning och garantera att överenskommen (nåja) utbildning och tjänst genomförs.

Före, under och efter idag

Jag tänkte hur det var, är och kan bli för mig själv. Rekryterad, utbildad och i framtiden pensionerad(?). Jag fastnade för ett starkt varumärke. Fick nog bita ihop mer än majoriteten av antalet värnpliktiga det året under GU. Sparkades ut efter 14 månader med en krigsplacering, 4000 kr i fickpengar och ett ”lycka till”, beväpnad med ett ganska intetsägande tresiffrigt betyg inför eventuella arbetsintervjuer.

Fortfarande attraherad av varumärket och livsstilen sökte jag in igen och är där än. Ingår i fasen ”UNDER” enligt modellen och tjänstgör under de avtal som ännu gäller. Jag upplevde anställningen som trygg till och med 2004 då jag fick sparken från Vaxholm och återanställdes på Berga. FM har som målsättning att personalen ska ha en femårig plan för personalutveckling på individnivå. Det har varit lite si och så med den planen och det gäller nog för många i FM. Min lön är låg jämfört med vad en civilist och statstjänsteman har efter 10 år. Dessutom saknar jag som arbetstagare och fackligt ansluten (för krigsrättsbrott i USA, något annan syn på statsapparat där) för närvarande kollektivavtal med min arbetsgivare. Min pensionsålder är i dagsläget 65 år men det ändras över tiden. Om jag väljer att sluta nu kan jag bl a ta tjänstledigt upp till ett år för att pröva en ny anställning. Hitta jobb får jag göra själv, hjälpt av arbetsförmedlingen.  Mina militära utbildningar ser troligtvis inte så dåliga ut i ett CV men mina faktiska förarbevis räknas inte som civila behörigheter. Att jag exempelvis kan köra lastbil och terrängbil, reparera och köra en stridsbåt med personal gäller inte i civila sammanhang. Avseende min nautiska kompetens gäller examina men min bryggtid finns inte. Sjömän i handels och nyttosjöfart vet vad det betyder.

Ovanstående gäller enligt min uppfattning för mig och det duger för mig. Ofta med råge, jag har ett av världens bästa jobb men det är inte jag som ska övertygas i framtiden.

Imorgon?

Jag vet inte hur långt FM kommit med faktiska kontrakt avseende ovanstående för framtidens soldater och sjömän. Det jag hört ryktesvägen och de s k ”FA” sergeantsavtal vi har idag anser jag inte duga på långa vägar för att få en försvarsmakt att använda ”här och nu”. Jag tycker faktiskt att den som skriver på ett kontrakt med usel grundlön, dåliga försäkringar, obefintlig institutionell veteranverksamhet, behovsstyrd arbetsuppgift/plats och allt detta för en korttidsanställning per automatik kan anses som olämplig för den karaktär och mognad dagens soldater ska ha.

Det finns givetvis förutsättningar att göra förbättringar. Jag ser framför mig en organisation där manöverdelarna till största del är anställda soldater. De löser uppgift i Sverige och utomlands. Övrig tid vidareutbildas de. Deras utveckling i organisationen kan då gå från att i början vara ”ryggsäcksbärare” och ”värngrävare” till att med tiden, efter internutbildning bli ”specialsoldater”. Dessa övergår i mindre fysiskt krävande men ack så viktiga lednings- och underhållsbefattningar i de stående förbanden. Vissa läser vidare till underofficer eller officer (ni läste rätt, en specialist är en specialist, gruppchef är underofficer osv) och tar ledarskapsbefattningar. På detta sätt får man förband med anda och en manöverbataljon vars lastgrävarförare och kockar kan förstärka en decimerad skyttegrupp omedelbart.

Ovanstående förutsätter att ”specialisterna” kan leva med sin lön och sina förmåner. Annars får vi ta hjälp av bemanningsföretag till dessa eller lägga ut det på entreprenad. Det låter drastiskt men många västländer gör just detta vilket för mig över till en annan intressant frågeställning – FM och samhällets syn på den nya tidens ”säkerhetsföretag”.

Ur ett historiskt perspektiv är vår ”nationella” försvarsmakt en liten parentes. I äldre tider har legoarméer varit vanligt förekommande. Länder som Irland och Schweiz har i långa perioder haft sina soldater på export som största inkomstkälla! Det jag menar är att en ökad professionalisering medför aspekter Sverige som nation vant sig av med. Redan idag tjänstgör svenskar i dessa företag med sin svenska militära utbildning som merit.

Ovan beskrivna kärna av yrkesförband kan förstärkas med soldater på kontrakt motsvarande vårt gamla reservofficerssystem. Här kommer den stora utmaningen för parterna representerade på konferensen. Här anser jag att lagstiftning högst troligt kommer behövas. Med nuvarande pliktlag går det kalla in soldater och ROKare till repmöte. Motsvarande måste till för framtiden och då även omfatta utlandstjänst, beredskapsövningar och utbildning. Den karamellen blir en saftig tegelsten att suga på för beslutsfattarna.

Tankarna som de tre veteranföreningarna har lagt fram avseende nätverkande för att kunna erbjuda företag som investerar en anställd för nationens intresse i sex till tolv månader – till skillnad från dåtidens repmöten under några veckor med ersättare i form av ”vikarie” – torde bli MYCKET intressanta för både FM och arbetsgivarorganisationerna.

Jag tycker att det jag hört avseende just dessa ”kontrakterade” soldater är det minst solida hittills i den nya personalförsörjningen. Kan vara att mina erfarenheter inte är de bästa. Jag tänker på kontrakten gällande för beredskapsförbanden såsom IAS eller IKS i marinen där en inte oansenlig mängd kontrakterade inte inställde sig för tjänstgöring när det var dags. Jag såg inte heller något större engagemang i vare sig uppsättningen av IAS eller utvecklandet av Förbundet kustjägarna av reservofficerskadern.

De blivande kontrakterade bör enligt mig i största mängd komma från yrkesförbanden. Vissa spetskompetenser vilka kräver långa, kostsamma civila utbildningar kommer tvingas fyllas upp av personal med kortare militär utbildning men massan vore tacknämligast att få fram genom förbandens naturliga avgångar. För detta krävs, såsom LO-representanten på konferensen framförde, att just den stora mängdens civila meritvärde för utbildning och tjänst tillgodoses. Här ska ett körkort vara ett körkort, svetscertifikat vara ett svetscertifikat osv för den stora massan ska inte bli ledare i civila storkoncerner. De behöver mera handgripliga meriter än ”ledarskap”, ”organisations/arbetsförmåga under stress” eller ”hänsyn och bra på många bollar i luften” och dylikt.

Amf1 ”pilotförband”

Ett antal regementen har av ÖB utsetts till pilotförband avseende frågan om civilt meritvärde. Hur detta kommer att fortskrida och vilka resurser som kommer avdelas ska bli intressant att se. Under konferensens andra dag avhandlades dessa frågor i en trängre krets av förbandsrepresentanter och FM personalavdelning där utomstående inte satt med.

Att min arbetsplats väljs ut gör mig givetvis glad och jag hoppas att det även hjälper till att göra regementet till ett förband som snarast får pröva att sätta upp stående enheter större än pluton. Det är alltid eftersträvansvärt att ligga steget före och morgondagens soldater kommer att söka sig dit gräset är grönast. Regementet har erfarenheter att bygga på från IAS, Td01 och den nu anställda skytteplutonen. Att börja smått och satsa på kvalitet har varit en framgångsfaktor för andra. Att vidareutveckla och inte minst ”slussa ut” de soldater vi har nu och snart de vi kommer ha under kommande Kosovomission, för vilken regementet är uppsättningsansvarig, blir en rejäl utmaning.

Just det sista steget i modellen, ”efter”(utslussning av soldater till ny karriär) tillsammans med de ”kontrakterade” är de i mitt tycke ännu så länge minst prövade delarna. Rekrytering, utbildning och operationer har FM faktiskt sysslat med på olika sätt hela tiden även under invasionsförsvaret. Rekrytering har infoavdelningen t o m fått pris för.

Det är inte utan att jag ser framtiden an med farhågor. FM har inte råd att misslyckas i någon större utsträckning i något av stegen i modellen. Dåligt rekryteringsförfarande, billighållande verksamhet under anställning och undermålig eller obefintlig utslussning och veteranverksamhet kommer snabbt få förödande konsekvenser. Idag lever vi fortfarande på de stora vpl kullar som varit. Det är lätt att peka på att vi har tio sökande på varje utlandstjänst men jag vet hur det är ställt med kvaliten. Hälften av sökanden har vpl som vaktsoldat bakom sig. Svulstigt har det beordrats att ALLA vpl ska genomgå en utbildning vilken medger anställning i utlandsstyrkan men det säger sig självt att soldater vilka till största delen sysslat med bevakning och aldrig övats i förband inte är att likställa med en skyttesoldat eller jägare. Anledningen till att så många före detta vaktsoldater söker är enkel. De utgör sedan flera år majoriteten av svenska värnpliktiga. Det jag fruktar är att snålheten leder till att ”numerären får duga” och att den kvalitet på soldater i utlandstjänst inte kommer stå sig om snålheten tillåts bedra visheten.

Stolthet

Det var med stolthet jag gick från konferensens middag. Jag tillhör ett förband vars veteranförening organiserat och genomfört ett arbete som HKV personalavdelning eller tom försvarsdepartementet borde fått till stånd för längesedan. Kanske har möten och kontakter tagits intressenterna emellan redan tidigare men det var inte det intrycket jag fick.

En konferenstalare ställde själv frågan om det var hans personlighetstyp som fått honom dit han var idag eller om det var attackdykarutbildningen han fick på 70-talet. Om syrgasen gjort honom mera på hugget visste han inte men den verkade inte ha skadat.

Jag är imponerad av det arbete individer i veteranföreningarna lagt ner i detta. Ett sådant driv, okonventionellt uppträdande och ”jävlarannamma” är enligt mig föredömligt och i linje med kustjägarkompaniets traditioner.

Författaren

John Andersson född 1974 i djupa Västergötland, Sveriges Texas. PBS/KJ 94-95. MOHS 97-98. IAS, Td01, Td01F. För närvarande instruktör vid KJ-komp.

Åsikterna i artikeln är helt mina egna och representerar inte KJ-komp eller någon annan del av Försvarsmakten.

	John Andersson, KJ 94/95