Ungdomarnas kalfjällstur, Ånn vecka 9 2008

”Det bästa på hela veckan var fälttoaletten vi gjorde den sista dagen” enligt min kompis. Vi sitter på tåget hem från Ånn och våra kängor börjar äntligen torka efter en fyra dagars fjälltur.
”Gropen var grävd alldeles vid randen av en brant, så att man hade utsikt ner över dalen där Storulvåns fjällstation ligger, och när solen sken ville man sitta där i evigheter”, förklarar hon apropå toaletten.

Av de 35 deltagarna på vinterkursen i Ånn vecka 809, var vi nio ungdomar som gick den så kallade kalfjällsturen. På kalfjället tillät vädret oss aldrig komma upp; vi var för ovana för att kunna ta den risken. Av de nio var vi sex stycken uppväxta i Stockholm, och knappt någon hade väl varit på fjället utan liftkort förut.

Men tre fältnätter fick vi i alla fall, varav två i fjälltält och en i snöka halvvägs upp på Getryggen. Snökan tog oss sju timmar att gräva ut; högst upp under kanten på en kanske tio meter hög snödriva grävde vi en gång med en liggbrits på vardera sidan. Däri gick det in tre personer plus packning, och syret skulle tydligen räcka i två nätter innan snökan skulle behöva vädras.

Därinne blev det ungefär nollgradigt, och när vi blockat igen ingången ordentligt blev det alldeles tyst trots att det blåste upp till tjugo sekundmeter utanför. En snöka är inte ett bra sätt att bo när man marschar långt om dagarna och behöver komma i skydd och vila fort om kvällarna. I stället kan den användas när man vet att nattvädret kommer bli hårt och det är prioriterat att skydda sig från vinden.

Turen skulle gå från Storulvåns fjällstation längs Getryggen till Ulvåtjärnen och över Stor-Ulvåfjället tillbaka igen, hade vi planerat. Men så blev det inte. Vägen till fjällstationen snöade igen, så första natten tillbringades i skogen nära kursgården. Nästa dag kunde vi ta oss till Storulvån men kunde inte ge oss ut på tur i det vilda vädret.

– En grupp jag kände väl kunde jag ta med mig upp på fjället i kväll, sa kapten Andersson till oss. Men er vågar jag inte ta den risken med, hoppas det är okej. Ingen sa emot honom, för just då ville nog ingen kräva att vi skulle bryta förläggningen vi slagit upp och klättra iväg uppför fjället i skymningen.

Inte heller den sista dagen kom vi särskilt långt, som sagt. Den högst ett par timmar långa marschen på morgonen räckte ändå till att göra oss trötta, speciellt med snökagrävningen därtill. Det var ingen som inte nämnde vätskebrist på utvärderingen efteråt.

– Det krävs disciplin för att dricka, sa kapten, och det märkte vi nog. Man måste smälta snö på spritköken; fumla fram köken med stelfrusna fingrar och spilla t-sprit och bli ännu kallare. Det krävde en del självövervinnelse att göra det med händer som blivit blötskrynkliga av allt grävande.

Händerna blev inte varma igen förrän en timme in på nästa dags marsch. Då gick vi hemmåt längs getryggen, mot Ånn, och kunde glida fram som vi hade föreställt oss mot klarblå himmel med vinden i ryggen. Det var så varmt att snön smälte och klibbade till platåsulor under skidorna.

Så är det inte jämt. Vädret på fjället växlar snabbt från dag till dag, ibland från timme till timme. Det klarar man, om man har respekt. På utvärderingen kom det upp: vi tyckte att det fanns en poäng i att vi inte kunnat genomföra vår planering som det var tänkt. Vi fick lära oss att man måste anpassa sig efter naturen. Inte som Armfeldts karoliner gjorde, gå genom bergen mitt i vintern i tunna ridrockar och stövlar. Eller som det händer att folk nuförtiden gör: överskatta sin egen förmåga och ge sig in på mer än vad man klarar.

– Det spelar ingen roll hur häftig utrustning man har, som kapten sa, först och sist handlar det om att kunna använda den. Han berättade om turister som ringer från hjälptelefonerna på fjället,
för att de har gått långt och nu orkar de inte ta sig hela vägen fram, eller tillbaka.

– Fjällräddningen är generös, men man ska inte utnyttja den i onödan. – Men jag tror att man kan släppa upp er på fjället med gott samvete, la han till sen. Ni kommer väl inte ringa Fjällräddningen för att ni har fått skavsår? Det bästa vi fick, förutom respekten för bergen, var blodad tand.

– Ut och vandra nu, sa kaptenerna till oss. Och det ska vi; redan på tåget hem har några av oss bestämt att vi ska upp och fjällvandra i sommar. Bestiga Kebnekaise kanske, eller Storsnasen, vi planerar för fullt medan snölandskapet utanför fönstren övergår i vårvintergrått.

Maria Persson


Sidan publicerad/ändrad 2009-09-19 kl. 20:42 av System user.