Canadensiska kyrkogården i Groesbeek

Denna översikt av XXI:sta armégruppens operationer, kort före 2:a världskrigets slut i väst, är gjord för att minnas och ära alla dem som för femtio år sedan bidrog till att besegra nazismen i Tyskland och hjälpte till att återupprätta demokratien i Väst Europa och befrielsen av Holland.
 

Förord

Efter misslyckandet av operation ”Market-Garden” i september 1944 frystes fronten mellan de allierade och Tyskland i närheten av Nijmegen. Dock påmindes alla om den genom smärre skärmytslingar och artilleribeskjutningar.

Befolkningen i byarna öster och sydöst Nijmegen var mestadels evakuerade av de allierade till Brabant och till och med till Belgien. Byarna som oturligt var belägna på den tyska sidan av fronten var evakuerade till norra Holland.

Den 10 november var våra befriare ur 82nd Airborne Division utbytta till förband ur 2:a och 3:e Canadensiska infanteri divisionen som strax innan hade säkrat Scheldemynningen och befriat Antwerpen och Walcheren efter våldsamma strider.
Den 43:e brittiska Wessex divisionen var förlagd i Nijmegens omgivningar i riktning Blerick, beredda understödja upprullningen av det tyska brohuvudet väster om Maas.

För många månader var själva Nijmegen ett oupphörligt mål för tysk artilleribeskjutning från såväl Arnhem som Kleve området. Många, både civila och militärer föll offer för denna beskjutning, även stora materiella skador anställdes.

Den tyska offensiven i Ardennerna som startade den 17 december 1944 kunde endast stoppas, med stora förluster för de allierade ur XII amerikanska armégruppen under befäl av General Bradley. De understöddes i norr av XXI Brittiska armégruppen.
Denna strid fick nästan innevånarna i Nijmegen med omgivningar att ge upp hoppet på ett snabbt slut på kriget. Ända in på den 1 och 2 januari attackerade tyskarna norr om Venlo och lyckades upprätta ett brohuvud där väster om floden Maas som de höll till den 8 januari.

I andra delen av januari, emellertid, blev fler och fler brittiska förband synliga i grannskapet av Nijmegen. De smälte mer och mer in i de redan närvarande canadensiska trupperna där.
”Vad kommer att hända?” var en fråga som engagerade många människor där och fyllde dem med både hopp och fruktan.
 
 
9075.JPG

Operation ”Veritable”

Mycket tidigt på morgonen den 8 februari invaderade artillerister från Canadensiska artilleribataljonen vårt hus, väckte oss och bad oss öppna samtliga fönster som fortfarande var hela efter den långa tyska beskjutningen. Endast ett par minuter senare bröt helvetet lös.
Artilleripjäserna som var placerade på vår bakgård sköt salva efter salva, men det öronbedövande ljudet kom från alla håll, det var ett helvetiskt oljud. Operation ”Veritables” hade börjat.

Efter omsorgsfull förberedelse från den XXI armégruppen gjordes flera lyckade skenmanövrar för att att missleda det tyska försvaret. Man lyckades också bygga upp en stor allierad styrka bakom de canadensiska positionerna. Denna styrka, den I:a Canadensiska armén under befäl av General Crerar, bestod av 2 divisioner ur 2:a canadensiska armékåren och den XXX:e brittiska armégruppens 5 divisioner.
Dessutom disponerade Crerar 79:e pansardivisionen, huvudsakligen utrustad från sina egna verkstäder. Där fanns s.k. Crocodiles (tanks med eldsprutor), Crabs (minröjare), Buffalo´s (banddrivna amfibiefordon), Kangaroes (bepansrade trupptransportfordon), broläggande tanks etc etc.
 
9077.JPG

 
Det stora målet för denna styrka var att öppna vägen till Rhen mellan Nijmegen och Wesel och på så sätt upprätta en bra utgångsställning för en lyckad övergång av Rhen och därmed komma rakt in i hjärtat på Tyskland.

På kvällen denna ”Veritable” hade det allierade bombflyget häftigt attackerat Goch och Kleve och mindre plan hade anfallit mindre men viktiga mål i området. Kleve och Goch var svårt skadade men den stora Västvallen/Siegfried-linjen var inte märkbart störd.

Enligt mina egna minnen startade ”Veritable” som jag beskrivit det ovan med ett bombardemang av 1 500 artilleripjäser från XXX:e och II:a armégrupperna plus alla förband i närheten som kunde delta i eldgivningen. Detta bombardemang av de tyska befästningarna, staber, underhåll etc etc varade i minst 2,5 tim.
Efter det lades en 5 km lång, tjock rökridå ut framför de tyska ställningarna . I Reichswald uppfattade det tyska artilleriet att ett anfall var på gång varför de började skjuta mot den förmodade allierade styrkan. Denna avledningsmanöver av de allierade gjorde att de kunde bestämma det tyska artilleriets gruppering.
I den andra vågen av tung eld som började kl 0740 blev åtskilliga av de tyska ställningarna därmed svårt skadade, i vissa fall helt utplånade. Intensite-ten och mixen av vapen och ammunition gjorde att det tyska försvaret måste hålla sig i skydd hela tiden.

Med tanke på alla förberedelser och nedkämpande eld av flyg och artilleri blev inte ”Veritable” den ”Walk in” man tänkt sig. Det våta vädret, översvämningar i norr såväl som i söder av polderområdena samt att de flesta vägar var ofarbara gjorde det extremt svårt att underhålla infanteriet längst fram. Till detta skall också noteras att nu stred de tyska trupperna på egen mark och gjorde heroiska insatser för att skydda och rädda det 1000-åriga riket och sitt fädernesland.
 
9079.JPG

Bredden på utgångsläget för de 7 divisionerna och 1:a Canadensiska armén var över 8 km. Framryckningsfarten i den första fasen var en avgörande faktor, men på grund av omständigheterna beskrivna ovan kunde inte en fast ställning upprättas.

På den tyska sidan befarade general A. Schlemm, chef för I:a fallskärmsarmén, sedan en tillbaka att de allierades attack skulle komma från Nijmegen området. Hans överordnade general J. Blaskowitch och general G. von Rundstedt var övertygade att den stora attacken skulle komma längre ner i söder. I trakten av Venlo, II:a brittiska arméns område. I motsats till sina överordnade hade Schlemm arrangerat några förstärkningar i sitt område.

 
Som striden utvecklade sig visade det att Schlemm var en chef av stort format. Han visste hur han skulle använda sina styrkor mot en avsevärt större. Hade han lyckats övertyga ”Fuhrens högkvarter” att sätta pansarvärnsvapnen och luftvärnet i Västvallen under hans befäl hade nog resultat av ”Veritable” gått helt i tyskarnas favör.

Enligt den stora planen hos de allierade skulle Kleve och Goch tas inom några dagar. Men på grund av det fanatiska tyska motståndet tog det avsevärt längre tid. Efter att det tyska försvaret i Kleve hade brutits av bl.a. 15:e Skotska div, 53:e Walesiska div och 3:e Canadensiska div (amfibie) den 11 februari hindrades man i framryckningen av den enorma ödeläggelsen som flyget den 7 februari orsakat.

Framryckningen och upprullning av det tyska försvaret hindrades och general von Luttwitz blev i tillfälle att ta upp nya tyska försvarslinjer över alla östliga och sydöstliga vägar och därmed omöjliggjordes en snabb framryckning mot nästa mål (Kalkar,Xanten och Goch).
Att bryta dessa nya blockeringar skulle med nödvändighet ta dagar av intensiva strider.
 
9080.JPG
Striden i Reichswald blev lyckad och det berodde nog närmast på lägre chefers kunnighet och modet hos den enskilde soldaten.

Goch, den mest betydande centrala punkten i det tyska försvaret, blev taget först den 22 februari efter fyra dagars hårda strider i vilka 4 brittiska divisioner var inblandade (51:a Highland, 53:e Walesiska, 15 :e Skotska och 43:e Wessex).
På grund av det ihållande svåra vädret hade det varit omöjligt för de allierade flygstyrkorna att understödja markförbanden fram till den 22 februari.

Den 23 februari kunde general Horrocks meddela sina trupper att den första delen av deras uppgift var slutförd. ”Ni har brutit igenom Siegfriedlinjen tagit 12 000 fångar och tagit er fram till den största tyska reserven i väst”. Han tillade också att denna morgon kl 03.30 hade 9:e amerikanska armén påbörjat sin framryckning över floden Roer och blandat sig i striderna.
  

Operation "Grenade”

På kvällen då operation ”Veritable” inleddes sprängde de tyska förbanden Roer-dammen vid Schwammenauel. Det uppdämda vattnet från dammen och sjön forsade ner i Roerdalen och svämmade över denna samt bildade en för tillfället oframkomlig väg. Av den anledningen kunde den amerikanska 9:e armén (som för denna uppgift var underställd den 21:a brittiska armé-gruppen) inte komma fram och utföra sin tänkta del av erövringen fram till Rhen-landet. Inte förrän den 23 februari, 2 veckor efter planerat, kunde den 9:e amerikanska armén ta sig över floden Roer och därmed lätta på trycket på den canadensiska 1:a armén.

Trots att övergången över Roer blev svår med ett forsande vattenflöde, växlande rökbeläggningar, tyskt artilleri som gjorde övergången till ett veritabelt helvete lyckades operation ”Grenade”. På kvällen den första dagen hade divisonerna under befäl av general William Simpson gått över floden på ett flertal platser på en sträcka av 35 km, byggt 7 st broförbindelser klass 40 och förbandet var i färd med att konsolidera sitt brohuvud.

På grund av den canadensiska 1:a arméns attack hade tyska försvaret satt in alla stridsdugliga rörliga förband i norr så kunde den 9:e amerikanska armén avancera snabbt i riktning mot Rhen. Den 2 mars tog den 83:e amerikanska infanteridivisionen Neuss och nådde Rhen.
På sin norra flank fick 135:e pansarbataljonen ur 35:e amerikanska infanteridivisionen kontakt med 53:e Walesiska divisionen den 2 mars, i närheten av staden Geldern.
 
9083.JPG

Operation "Blockbuster"

I inledningen av operation ”Veritable” leddes alla förband av general Horrocks - chef för XXX:e brittiska armékåren. Den 23 februari delades ansvaret upp mellan 2:a canadensiska armékåren och XXX:e brittiska. Den brittiska gick fram i sydlig riktning för att få kontakt med amerikanarna, medan den canadensiska tillsammans med 4:e pansardivisionen skulle klara av den norra delen av fronten.
Den 26 februari lanserade Generallöjtnant Simonds - chef för II:a canadensiska armékåren - operation ”Blockbuster”. En plan som gick ut på att tränga igenom det tyska försvaret i linjen Weeze – Udem – Kalkar och nå floden Rhen. För att detta skulle bli möjligt måste det starka tyska försvaret på höjderna mellan Udem och Kalkar slås ut.

 
Den tunga uppgiften att ta området Hochwald, som var delat i två delar av järnvägen mellan Goch och Wesel, föll på 4:e pansardivisionen. I grannskapet av Uden förlorade divisionen 100 vagnar i en plötslig tysk motattack. Andra förband stred man mot man och med bajonetter i sina försök att ta Hochwald. Det tyska försvaret igångsatte det ena motanfallet efter det andra med pansar och infanteri, offrade sig vildsint och tillfogade mycket stora förluster i de canadensiska förbanden. Till slut var den 10 mars det tyska försvaret i Xan-ten slaget och de tyska trupperna lämnade sitt brohuvud väster om Rhen. Den sista återryckningbron vid Wesel sprängdes kl 07.00 denna dag.
Det tog Montgomery´s arméer en månad att erövra och rensa terrängen mellan Maas och Rhen med en siffra om 22.000 brittiska, canadensiska och amerikanska förluster.
De tyska förlusterna för 1:a fallskärmsarmén blev 90.000 man och nästan alla vagnar och vapen.

Den tyska västfronten försvarades nu av en s.k. ”Volksgrenadier division” och deras möjligheter i jämförelse med 1:a fallskärmsarmén var mycket begränsade. Hoppet över Rhen för en attack in i hjärtat av Tyskland kunde börja.
Denna Rhen-övergång av den XXI:a armégruppen kunde börja den 23 mars mellan Rees och Dins-laken med Weser som centrumpunkt. Under denna attack användes amerikanska och brittiska luftburna styrkor och fallskärmsförband för att få en så bred utsträckning som möjligt.

Tyskarna försvarade sina ställningar fanatiskt men efter några dagar hade de allierade styrkorna brutit genom deras brohuvud, och beredde sig på att starta en snabb attack in i Tyskland. De flesta canadensiska styrkorna vände västerut och nordvästut och påbörjade befrielsen av Holland. Trots detta lade inte de tyska förbanden i Holland ner sina vapen förrän den 5 maj och ”Hollands-festen” var äntligen över efter 5 bittra år.
 
9084.JPG

Epilog

Under de tidigare beskrivna striderna i såväl holländska gränsområdet som på den tyska sidan mellan Maas och Rhen blev så gott som samtliga städer och byar förstörda. Men som genom ett mirakel undgick vallfartsorten Kevelaer detta.
All den tyska befolkningen väster om och i den omedelbara närheten av Siegfriedlinjen hade blivit evakuerade.

De hårda striderna bakom denna linje orsakade en enorm ström av flyktingar och oerhörda uppoffringar för den civila befolkningen. Efter kriget återvände många holländare till sina byar och de fann inte bara sina hus förstörda. Alla ägodelar var borta och hus och kyrkor hade använts till att reparera förstörda vägar genom stridsfälten.

De fallna canadensiska soldaterna i ovan beskrivna strider är begravda på den canadensiska kyrkogården i Groesbeek, De stupade engelsmännen är begravda på ett flertal platser (Nijmegen, Mook, Reichswald etc.etc.). Fallna tyskar ligger begravda på ”Ehrensfriedhof” i Donsbruggen medan stupade amerikaner endera blivit hemtagna eller begravda i Margraten söder om Limburg.

(Den 7 mars kunde ett förband ur general Hoge´s 9:e armé ta bron i Remagen. Denna bedrift med upprättande av ett litet brohuvud hade dock ingen avgörande roll för utvecklingen på den andra sidan Rhen).

Referenser:
En flod till - Peter Allen 1980
Striden om Reichswald -Peter Elstob 1970
79:e pansardivisionen -Nigel Duncan 1972
Befrielsen av Holland - Gen. B Koning 1960
 
 


 

Sidan publicerad/ändrad 2010-12-02 kl. 14:45 av Reneé Björnö.