Dagbok FS19

Fältregissör David Jönsson leder gruppen som skall till FS19 i Afghanistan
Gruppen till FS 19 består av:
David Jönsson, fältregissör, trumpet
Joakim Hallin, keyboard, trumpet
Fredrik Landh, trummor
Rikard Lidhamn, bas
Erik Metall, ljus o ljud
Martin Pålsson, trombone, sång
Joel Sahlin, gitarr, sång
Linda Sundblad, sång


Sheberguns n' Roses

Länk till gruppens egna bilder!


Tisdagen 28 september

Klockan är snart tre på morgonen och jag (Joel) ligger i sängen och ska efter bästa förmåga försöka beskriva denna speciella och minnesvärda dag medan jag fortfarande minns något.
 
Vi hade en välförtjänt sovmorgon efter tisdagens resa till Aybak och det fick bli pingvinlakrits från Västerås taxfree till frukost (igen) för mig. Då vi hade lite ledig tid passade vi på att gå till Vahid (tror han hette så) som har en Afghansk mattaffär på Campen. Som experthjälp hade vi med oss vår nya vän och crewmember Anders som jobbar som präst här och som handlat med honom flera gånger tidigare. Affären bestod av ett litet avlångt rum fullproppat med mattor upp till taket. Han hade en liten sidekick vars jobb bestod i att stå bakom och liksom boosta våra köpimpulser med "Veeery niiice carrpet" för varje matta Vahid la fram för vår beskådan. Jag skulle inte argumentera emot dock. Kvaliteten på de finaste mattor han sålde går inte att hitta i Sverige och priset är oslagbart. Det slutade med att fem av oss köpte varsin ca 3kvm stor matta för 500 dollar var. En fin souvenir från resan som håller en livstid. Passade på att gå till barberaren i dörren bredvid medan de andra handlade sjalar och böneutropsväckarklockor o sånt så nu ligger man här nöjd med ett tjusigt babyface bredvid sitt ihoprullade fynd...

Köttfärslimpa till lunch och sen satte jag och Linda oss på soltaket för att förbereda ett musikquiz vi skulle baka in i kvällens konsert. Den skulle hållas på terrassen utanför CNLs marka. Tyvärr hade Jocke börjat känna sig risig och låg mest på sitt rum hela dagen för att orka med kvällen. Under soundcheck kom Rikard på att vi kanske kunde luckra upp lite och göra det spännande för oss genom att låta publiken önska några låtar under konsertens gång. Idén utvecklades till att om vi klarade att spela låten (vilket var upp till publiken att bedöma) skulle de som önskat betala tio dollar som skulle gå till välgörande ändamål via kyrkan på campen. 804 dollar fick vi in. Det som skulle bli en rolig liten bonus blev i princip huvudshowen. Efter quizen och några av våra ordinarie låtar förklarade Rikard upplägget och låtförslagen började genast hagla in. När vi tvekade något över en texten till Iron Maidens "Run to the hills" började det hända kul grejer. En militär rusade upp på scenen, högg en mikrofon och sjöng hela låten med oss. Efter detta avlöste gästsångarna varandra. Det mest otippade (och definitivt en av höjdpunkterna) var när en snubbe kommer upp och först river av hela "I will survive" felfritt och sen gör samma sak med "YMCA" där han även får med resten av publiken på rörelserna. En annan ville sjunga tillsammans med Linda vilket han förklarade att han hade drömt om sen han hade sett henne på programmet "voxpop" för x antal år sen. De körde Princelåten "KISS" som duett och han drog på med värsta falsetten och sjöng verkligen mot henne. Den här upplevelsen är svår att beskriva men att stå i ökennatten och jamma med dessa otroligt glada människor som fortsatte överraska oss med låtval och scenpersonligheter var sjukt kul och när vi till slut (efter att David bestämt sagt att nu blir det bara fem låtar till) avslutade med en stämningsfull "Brothers in arms" hade vi hållit på oavbrutet i tre timmar och förtio minuter. Under applådtacket tilldelades vi ett särskilt mynt som ett minne och bevis för att vi varit här. Jag har aldrig spelat en så lång konsert. Stort tack till alla i bandet för att ni är grymma och kan så många låtar. Vill även ge lite extra cred till Linda som är väldigt proffsig, jobbar hårt under hela showerna och skickar ut massor med positiv energi. 

Efter roddandet blev det nattmacka och nu ligger jag här. Imorgon konsert på Marmal och sen bär det av hem. Tiden här har verkligen flugit förbi. Ojdå, klockan har hunnit bli halv fyra.

Tack o gonatt
/Joel


Måndag 27 september
 
Äventyret fortsätter och igår så var det vårt grannland Finland som fick ta hand om oss.
Vi möttes upp på camp Mamal vid den finska avdelningen eller rättare sagt där bastun låg (helt galet, men finnarna badar bastu även här trots öken värme). Det var genomgång av vad som kunde hända och vilka hot som hade kommit, åter igen självmordsbombare..
Med en illamående känsla var det bara till att hoppa in i deras pansarfordon som var lite annorlunda från dom svenska, den största skillnaden var att man inte kunde sitta raklång i fordonet så killarna i bandet som är längre än mig var måttligt roade ;)
 
Men dom körde jättebra och säkert och efter ca en timme mot vårt mål Aibak stannade vi till i bergen i fem minuter där vi fick gå ut och titta och ta några kort. Det var otroligt vackert, men mitt ibland det fina låg det två skrothögar som var två gamla pansarvagnar från Ryssland som användes en gång i tiden under ett annat krig här i Afghanistan (1979-1989). Tänk att födas och växa upp i ett land som har präglats av krig i väldigt många decennier, att det skulle vara konstigt om det inte vore krig..
 
Hur som helst, väl framme i Aibak på ett camp som är både finskt och svenskt packade vi upp på den lilla scen som fanns men det är det som är så härligt, allt går att ordna om man bara använder lite fantasi. Det finns ju oändligt med möjligheter, man måste bara välja att se dom :) Vår ljudtekniker Erik är en fantastisk klippa som styp upp allt för oss i ett lugn som inte många skulle ha i en ibland väldigt pressad situation :)
 
Det var ett litet camp vi spelade på, ca 35 personer var i publiken men som sagt siffran har ingen betydelse det viktigaste är att dom som sitter i publiken får tänka på nått annat en stund än just krig..
 
Hemeresan gick bra trots mörker och GALNA omkörningar av då främst civil befolkningen.. väl "hemma" på camp Norden light pustade vi ut och var åter igen väldigt tacksamma över att få haft en bra & säker dag i Afghanistan.
 
Sol, svett & damm kram från Lindilusen och gänget (Shebreguns & Roses)
 


Söndagen 26 september

Vilka kast, vilka kontraster. De senaste dagarna har varit minst sagt karaktärsdanande. En obeskrivlig känsla när man på vägen till giget igår missar munnen med två decimeter med vattenflaskan man just ska dricka ur. Vi hade just dundrat över en ganska rejäl grop i vägen och får av vagnschefen via sambandsradion höra att det var där gårdagens självmordsbomb hade smällt av. Hur reagerar man på det? ” – Jahapp, låtlista någon?”. Nej, det var många som fick tankarna att snurra både ett och två varv. En snabb koll att alla tar det sansat och sen göra jobbet. Proffsigt såklart.

Det är en ynnest att få åka med det här gänget. Ett fantastiskt gäng musikanter och kamrater! Alla tar hand om varandra och stöttar när det behövs. Vi har debriefing varje kväll med hela gänget. Vi avhandlar både det musikaliska och den rent mänskliga. Kollar att alla är ok och att eventuella spöken får luftas och tunnas ut. 

Imorse blev det tidig uppgång. Jag och Jocke skulle få följa med på en patrull i stan.

Det bedömdes som tämligen säkert så vi tvekade inte särskilt länge att tacka ja. Wow, alltså! Helt fantastiskt att få möjligheten att se hur man bor och lever i krigets Afghanistan, hur man trots alla vedermödor ändå lever på med sitt liv, hur barnen leker på gatan som om ingenting hade hänt. Uj uj uj … det finns så mycket att såga om det där och jag vet i ärlighetens namn inte om det här är rätt forum men det minsta jag kan göra här är att tacka FS19 och Noor-patrullen för ett minne för livet. Stort!

På vägen tillbaka till campen pratar jag lite med den lokala tolken som gått med oss och han berättar att han hade varit med den patrull som blev utsatt för självmodsattacken. Ja, den som hade gjort ett stort hål i marken som vi hade kört över och som när den hade missat det egentliga målet hade orsakat minst ett civilt dödsfall och ett 30-tal skadade. Han höll handen över hjärtat och sa att vår show senare på kvällen hade hjälpt honom att skingra tankarna och fokusera på något annat, något positivt och roligt. På knackig engelska förklarar han ”your music had made me happy again”. Det är lite svårt att ta in att musik kan betyda så mycket.

Tillbaka på campen var det bara att vrida ur en plaskvåt t-shirt och vapenrock, ta en dusch och svida om till fältskjorta och förbereda Korum, en slags fältandakt. Vår eminente fältpräst Anders hade ordnat ett väldigt fint program i det lilla kapellet och jag hade satt ihop lite passande musik. Hela bandet var med. Fredrik fick förvisso byta ut trumsetet mot två kakburkar, men annars var det originalsättning om än av lite softare och mer akustisk karaktär. Väldigt lyckat blev det i alla fall. Jag vet inte om det är situationen här på plats som sådan eller om just detta var en extra stämningsfull andakt men en liten tår i ögat kom det nog allt hos en annars inte särskilt lättrörd kapten.

Snabbt kyrkkaffe och ännu snabbare ilastning för transport till Camp Marmal där kvällens show skulle förberedas och sedermera begås. Ett av de längsta och inte helt omöjligt roligaste seten ever… 2,5h höll vi på. Som trumpetare är det inte utan att man var lite matt i läppen på slutet… Sjukt roligt var det iaf och det verkar inte finnas nån hejd på vad det här bandet kan prestera!

Vi avslutade en mycket lång och händelserik dag hos vår amerikanske vän Neil som bjöd hela bandet på en mycket välförtjänt öl borta i hans kvarter. Alla är så otroligt måna om att vi ska trivas och ställer upp och fixar och trixar. Sen tillbaka till den norska basen för den sedvanliga nattamackan som ikväll blev blev ovanligt rolig…

En just nu väldigt tillfreds David 


Dagbok 25 september - En lördag.
 
Det är en stor dag i dag för Sherberguns n Roses. Vi ska få komma hem! Hem till Sheberghan, orten vars namn är själva essensen i vår Arne
Hägerfors- doftande ordvits till bandnamn. Sheberghan, eller "Sheb" som man säger här, ligger ca två timmar rakt västerut från Mazar sett. Vi ska besöka Camp Monitor, som är en camp under uppbyggnad, för att göra ett tidigt gig. Efter spelningen har det utlovats en hamburgerbuffé. Gott så! Nu råkar det vara på det sättet att man, för att komma till Sheberghan, måste åka genom de allra oroligaste delarna av Sveriges ansvarsområde i Afghanistan. Under afghanska valet förra helgen var det ovanligt hett just på dessa ställen, med flera incidenter.
Detta visste vi om och vi har kunnat förbereda oss på en lite jobbig resa. Sen igår kom en ny kalldusch. En själmordsbombare hade slagit till
efter vägen mot Sheb. Det känns ju helt overkligt att bege sig ut och åka dagen efter en sådan händelse. Men det är också något intressant i hur man anpassar sig. För en vecka sen, hemma i Aspudden, hade jag aldrig gått med på att kliva ombord och dra iväg. Men efter bara ett par dagar här förflyttas gränsen för vad som känns OK och tryggt.
 
Nå väl: På morgonen, efter en kort briefing om läget/ hotbild rullade vi iväg. Första biten var det tryckt stämning bland fältartisterna
i bilen. Sen, efter en halvtimme, började vi komma tillbaka till vårt vanliga mode. Vi sjöng ACDCs "TNT" med brittisk aristokratkänsla. Och vår egen hit "Tickle me". Man glömde bort att vara skraj och plötsligt var vi framme vid det lilla POt svenskarna har i Sheb.
Det bjöds på lunch: köttbullar och makaroner, tårta till kaffet. Man tackar, det är alltid efterätt i det här landet.
Efter detta drog vi vidare mot Camp Monitor. Allt var helt nybyggt på campen. De som bor där äter försvarets påsmat, för köket är inte klart än. Men detta hade inte hindrat dessa fantastiska fixare från att bygga en jättefin scen. Vi roddade upp utrustningen på rekordtid. Soundchecken var gjord ännu snabbare. Sedan gick vi rakt på gig. Det blev en fin spelning med bra känsla trots att vi spelade på tidiga eftermiddagen. Solen stekte på oss, och jag drack så mycket vatten att det nästan måste ha varit skadligt.
Efter Guns n Roses medley och extranummer var vi alla helt slut. Och för Martin, som alltid ger allt, slutade det hela med ett besök på sjukan. Vätskebrist är inget kul. Det blev hamburgare, som det hade sagts. Gott! Och den bruna läsken som passar så bra till bjöds det också på.Nån timmes häng med trevliga soldater och så var det tid att bege sig hemåt. Det hade börjat skymma. Vi skulle behöva åka i mörker, nåt man helst vill undvika. Plötsligt klev allvaret in igen. På vägen ut från Sheberghan var vi kraftigt bländade av mötande trafik. Chauffören ser i sista sekund att det kommer ett fartgupp mot oss i hög hastighet. Tvärnit! Bump bump och sen; en stor betongsugga på vägen efter guppet. Chaffisen lyckades precis veja. Han blir påtagligt uppjagad men sköter det hela fint. Efter denna nära döden upplevelse slappnar man ändå av något. Och även fast man sitter som på nålar genom det svarta ökenlandskapet, tar tröttheten tillslut över och trubbar av en. Väl hemma på campen blev det debriefing i mässen. Alla är lättade över att den här dagen är till ända. Men samtidigt är det dessa dagar man kommer minnas.  
Tack och gonatt! Rikard.


Dagbok, 24 september

Kära dagbok.
Så var det dax för Sheberguns första spelning på camp Northern light.
Tidig uppstigning hade beordrats av vår, mycket stränge men rättvise, kapten David.
Eftersom vi skulle packa upp hela ljudanläggningen för första gången så visade det sig att det var ett klokt beslut att sätta igång i tid.
Tre överfulla burar med musikutrustning skulle packas upp och det hade varit väldigt lätt att hålla sig för skratt inför uppgiften.
Tur för oss att vi med sångens hjälp kunde tackla dessa svårigheter och innan vi visste ordet av så var det dax för soundcheck.

Någon gång vid denna tidpunkt så började det komma indikationer på att en norsk/finsk kolonn hade stött på problem några mil från vår camp.
De rykten som nådde oss först var att en norsk släpvagn hade fått lindriga skador av en så kallad "IED",(improvised explosive device).
Ingen skulle enligt uppgift ha skadats, men det kändes ändå väldigt obehagligt att något hade sprängts på just den väg vi visste att vi skulle åka på senare under veckan. Vi pratade ganska mycket om detta inom gruppen och det kändes väldigt bra. Tryggt att vara bland vänner när omgivningen är allt annat än trygg. Vi fick även mycket god hjälp av flera soldater på campen. De kunde informera oss om hur vi senare under veckan skulle färdas vilket skapade en mycket lugnare atmosfär.
 
Efter soundcheck blev det lunch och våffelstund med tillhörande "dun" på kammaren. Batterierna laddades och vi klev så småningom upp mot scenen för att begå vår debut. När man gör en spelning med en nyligen hopsatt grupp så är linan ganska slak och skör. Det är ju egentligen osannolikt att man efter så pass få repetitioner ska lyckas genomföra en spelning som känns lugn och självklar. Särskilt med ett band modell större. Det är på samma gång just detta som gör dessa uppdrag så roliga.
Att man får ge sig ut på okänd mark och att det endast genom någon sorts underkasstelse, inför varandra och omständigheterna, går att lösa uppgiften. Skönt för övrigt att i skrift få använda termen "uppgift" om ett gig. Det kommer jag bära med mig och vårda.
Det blev tack vare mina medmusikanter en kväll att minnas. Sjukt roligt att vara med i ett band där alla tar ett så stort ansvar för att det ska bli bra. Det är en sann glädje att få vara med er och göra detta.
 
Efter spelningen väntade nedroddning av samtliga persedlar. Inte så där jättekul men vi fick fin hjälp av mycket trevliga människor på campen. Det är så obeskrivligt skönt att känna hur resurser hela tiden kommer i ens väg. Behövs det en truck så trollas det liksom fram en truck. Behöver man hjälp med någonting så kommer hjälpen.
 
Till nattmackan kom först friden och sedan dessvärre en mycket obehaglig nyhet. Den sprängning vi hört talas om på förmiddagen hade nu fått lite klarare konturer och mer information fanns tillgå. Det visade sig vara fråga om en självmordsbombare och skadorna på civila var ganska omfattande. För mig kom detta som en chock.
Jag har aldrig någonsin befunnit mig på en plats där jag potentiellt skulle kunna råka ut för något så absurt som en självmordsbombare.
En person som, för vilka skäl det än må vara, är beredd att offra sitt liv för att ta någon annans.
Hur kommer man som människa fram till att ta ett sådant beslut? Hur desperat måste inte en människa känna att situationen är för att ens överväga att offra sitt liv. För mig är det ofattbart.
 
Här börjar det också gå upp för mig vilken otrolig uppoffring våra svenska soldater gör i Afghanistan. De är beredda att när som helst på dygnet ställas inför att bege sig ut i områden där händelser som detta är en del av vardagen. Det är en ära att få spela för er och jag hoppas innerligt att vi kan ge er, om så bara en gnutta, nytt syre så att ni orkar fortsätta vara så professionella som jag upplever att ni är.

Vördnadsfullt - Fredrik

 

Dagbok, 23 september - Framme

 

Säkert 350 meter upp mot himlen svävar en av drakarna. Den vänder hastigt om i vinden, men man kan se att den afghanska pojke som står någonstans utanför murarna och styr med två linor har full kontroll.

Långt närmre marken flyger fyra drakar. De kastar om varandra och plötsligt ser vi att en av dem får sin lina avkapad av en annan, och draken seglar utom kontroll mot marken.

Den landar strax bredvid fötterna på löjtnant Sahlin som tar cigaretten ur munnen och förvånat tittar upp som för att se var den kom ifrån.

 

Om ni har läst boken "Flyga Drake" så vet ni vad det var för tävling som pågick utanför murarna, och att nästan få vara med om det på nära håll kändes väldigt spännande och exotiskt. Draken tillvaratogs och förevigades på bilden nedan. (Bild 1)

Sedermera slängdes den dock i en soptunna utanför matsalen av en barsk kapten.

(Har ni inte läst boken "Flyga Drake" så fick ni ett bra boktips på dagboks-köpet.)

 

När vi vaknade i morse, efter ett par timmars sömn, av att piloten hälsade oss välkomna in i Afghanskt luftrum så tittade vi ut och möttes av en magisk syn. Planet flög in på ganska låg höjd och i horisonten växte en eldröd soluppgång fram. Det blödande skenet kastade långa skuggor över ett imponerande och dramatiskt bergsmassiv. Så småningom mynnade det ut i ett beige ökenlandskap som avtäcktes mer och mer allt eftersom solen reste sig högre ur horisonten.

 

Med den känslan i kroppen var förväntningarna höga i hela gruppen. Efter uthämtning av utrustning och ombyte till uniform transporterades vi till vår hemmabas. Se bild på kapten under transport. (Bild2)

 

Dagens övningar har innefattat campwalk samt en hel del briefings och lektioner rörande allt vi måste veta inför vår tid här nere. Säkerhetsgenomgång, uppdatering om det aktuella säkerhetsläget, Rules of Engagement, Cultural Awareness bland annat. Det var en lång dag med många timmar i lektionssalen och trots extremt intressanta föreläsningar och kunniga föreläsare var man väldigt trött när klockan närmade sig 20:30.

 

Vi avslutade kvällen med en öl på mässen och lite trevlig samvaro med nyfunna vänner. (Bilder nedan) (Bild 3-4).

Nu ligger vi i sängarna på logementet och lägger en låtlista inför morgondagens premiärgig.

 

God natt fr CNL

/Lt Hallin

 

 

Dagen då vi skulle flyga till Afghanistan 22 september 2010

Mot västerås flygplats en vacker höstdag.
Lite pirr i magen.
Inga turister på flygplatsen, men desto fler militärer.
Vanlig incheckning. Lång väntan. En öl i baren. En whisky :-)
Sedan dags för en tur mot Tampere för att plocka upp några finnar. Ingen Hercules! En stor Airbus att vräka sig i. Tre egna säten på planet.
Sköönt. Lite mat. Lite chips. Bra service!
Slumra lite..
Så plötsligt dags att tanka planet i Turkiet. Trabzon. Vilken värme !
Erik handlade på flygplatsen. Två coke, en liten chokladbit o världens sämsta tuggummi. Intygas även av Joel. Summa tretton dollar !!
Stiger sedan på samma plan igen mot Mazar.
Tiden går. Sova lite. Sedan vakna o se ut genom fönstret.
Beige färg i överflöd. 15 sista minuterna före landning; wow !
Helt otroligt med beiga berg o ogenomkomlig teräng.
Öken ! Det platta som såg ut som en flod bakom bergen var bara en beige platt öken.
Beige platt obrukbar mark. Beiga höga berg. Hur komma fram med vägar här ? Omöjligt.
Har aldrig sett så stor landyta i samma beigebruna nyans.
Framme i mazar

Militärflygplats i mazar. Marmal.
Där fick vi kissa o byta om till uniform, hämta ut hjälm o skyddsväst fast vi redan hade det i väskan från Livgardet. Väskor till alla utom Linda verkade ha kommit fram.
Sen transport i till basen. Man såg ingenting. Dammet yrde. Resan var lugn. Ingen beskjutning :-)
Väl framme fick vi våra rum på campen. Frukost ! Sedan gick vi o lade oss med nyomställda klockor. 34 grader varmt. Nice ! Afghanistans berg är en oerhört vacker syn. Veckan kan börja.
 
//Martin
 
 
 
 

Dagbok inför avfärd

Nu är gänget samlat och redo för avfärd. Vi har hunnit vara på Livgardet och genomgått den sedvanliga rotationsutildningen, vi har hunnit repa ihop en i mitt tycke mycket varierad repertoar och framförallt, vi har hunnit umgås och bonda lite. Vilket gäng!!! Det vill till att man vet var man har varandra inför en sådan här resa. Det är ju ingen vanlig turné... 

Det som i mars kändes som en mycket avlägsen och diffus framtid är nu snart verklighet. Jag är just nu en mycket stolt chef för en samling oerhört fina och proffsiga människor som jag vet kommer att göra succé i Afghanistan om ett litet tag. Det är med en enorm förväntan som jag tar med det här sammansvetsade och taggade gänget på äventyr.

Håll i er, för här kommer "Sheberguns n' Roses"!

//Chefen


Dagbok Livgardet onsdag  1 sept 2010.

Hos doktorn fick man först fylla i några blanketter. Hur många har man inte redan fyllt i egentligen ? ;-)
Sedan bestämdes det att jag skulle få tre sprutor utan att betala. Doktorn sa att han hade sprutskräck, så en sjuksyster skulle hjälpa mig få dem istället. Väl inne hos en norrlänsk sjuksyster så satte jag mig på britsen o sa att jag var redo. Efter det första sticket tittar hon på mig o frågar; vill du ligga ?? Den sprutskräckspända stämningen byttes ut till ett skrattanfall som gjorde resterande sprutor till en rolig upplevelse.

Martin Pålsson


Dagbok Livgardet tisdag 31 aug 2010.

Efter en god men i  mitt tycke för kort natts välbehövlig sömn gick vi och åt frukost, uppställning utanför logementet och därefter började vår dag som idag skulle bestå av sjukvårdsutbildning. Tyvärr var Linda tvungen att lämna oss då hon skulle leda Rockbjörnengalan (hon fullföljer ensam nästa vecka). Mycket under förmiddagen var repetition från det vi lärt oss under fältartistveckan i Höllviken men också en del nytt. Efter praktiska övningar i första förband, framstupa sidoläge, logrollning(vilket inspirerade till framtida hiten "Tralalatralalalalala Nu ska vi rolla logg" signerad Lidhamn/Landh). Vi hade lektionerna tillsammans med ett tiotal unga män som snart skulle bege sig  till Kosovo.

 
Efter lunch blev det lite action faktiskt. Efter en genomgång samt gruppdiskussion i hur man bäst hanterar situationen "Trafikolycka" var det dags för praktisk övning utomhus. Jag som inte varit på utlandstjänst fick tillsammans med majoriteten av Kosovogänget gå ut ur lektionssalen och vänta medan de andra mera erfarna kursdeltagarna  fick rekvisita, olika roller samt instruktioner i vilken situation de skulle utsätta oss för. 


 

De ca femton minuter jag spenderade i dagrummet tillsammans med de unga soldaterna var intressanta. De laddade för övningen med stor entusiasm och gick igenom många scenarion de trodde vi kunde förvänta oss. De hann också börja diskutera vad de hoppades få se och uppleva under sin tid i Kosovo och jag kände mig tacksam för att dessa människor finns. Alltså såna som söker spänning och längtar efter utmaningen av en svår skarp situation för att få använda sina kunskaper. De gav ett väldigt samlat och moget intryck trots sin unga ålder och först när gruppchefen tvärt avbröt sina instruktioner då han råkade se VHS kasseten med filmen "Hotet från underjorden 4", och utbrast "Ååaaawh, den här filmen är så sjuuuukt fet!!" blev jag påmind om att de faktiskt är ganska unga.


 

Övningen gick bra förutom att de något övertända soldaterna efter meningsskiljaktigheter angående en skadad brottade ner och omhändertog en kvinnlig civil ambulanspersonal som kom till platsen. Övningen som sådan var spännande och väl utförd. Jag fick uppgiften att se till att inga andra fordon fick passera på den väg där olyckan skett och det gick väl sådär. Då jag inte bar något vapen upplevdes jag tydligen inte särskilt övertygande. Jag hade också ett par civila som distraherade mig genom tjata om pengar och cigaretter(det påminde om min tid som lärare på Kista gymnasium). Plus till mina fältartistkollegor för bra skådespeleri!  Efteråt hade vi utvärdering och sen var dagens lektioner över. 


 

Vi som hade fått delvis fel utrustning (alla) gick och bytte den. Middag och sen trevligt häng i mässen. Imorgon brandövning!


 

Löjtnant Sahlin


Dagbok Måndag 30 augusti 2010, Livgardet

Då var det dags – intrimning på Livgardet inför FS19. Klockan ringer 06.10, lite trött i mössan är man så dags på dan. Efter dusch och några rejäla espresso tar jag taxi till Kista och Martin Pålsson, som jag ska samåka med. Vid 7.45 är vi alla samlade vid grinden i Kungsängen. Några är gamla vänner, och för mig är det två nya bekantskaper. Vakten har lite svårt att förstå vad en fältartist är för något. När vi visar vår inkallelseorder säger han ”en sån där har jag aldrig sett förrut…”.
Efter lite krångel blir vi insläppta, och går direkt till morgoninfo tillsammans med ett gäng ”vanliga soldater”, som också ska få utbildning.Inga konstigheter, jag var ju på LG för 3 månader sen, så allt känns igen.

Efter inskrivning fick vi komma in på luckan och välja sängar. - home sweet home…
Jag tog samma säng som sist, första på höger sida. Ibland är det skönt med rutiner. Sen mot förrådet, och det ska bli intressant! Det brukar vara krångel med allt möjligt, allt från storlekar till vilken modell man ska få. Det kändes som om det gick ganska bra, ända tills vi skulle gå tillbaka till luckan. Gosse vad mycket saker - 4 tunga väskor. Ganska roligt att se Linda Sundblad släpa på allt det där...

Nu är det dags för lunch, och det var i grevens tid. Alla var duktigt hungriga. Köttbullar eller panerad fisk bjöds det på. Linda och jag tog fisk, de andra svullade köttbullar. Här dök det plötsligt in en 8de person vid bordet – Jesper Tengroth från NBG, som vi hade som lärare på kurs i Höllviken för två veckor sedan. Kul!
Kaffe intogs en trappa upp tillsammans med damsugare på Jespers inrådan. Allt väl, tills brandlarmet gick, och vi fick snällt avbryta fikat och lunka ut. Måste ha varit falsklarm, men brandkåren dök upp hur som helst.

Eftermiddagen visade sig vara ledig. Det var ju lite skönt, eftersom alla var ganska trötta efter den tidiga morgonen. Jag passade på att försöka reda ut alla papper som ska fyllas ut, och det gick väl bra till slut. Lite talbok på Ipoden fick mig att slumra till en stund.

Nästa punkt på programmet blir middag. Den är alltid tidig här, och direkt efter ska vi ha allmän briefing och specifik Afghanistan-briefing. Väldigt intressant information och det känns väldigt viktigt att förstå problematiken i det land man åker på mission till.

Nu lockar mässpuben. Det är alltid en trevlig avslutning på dagen då man har chans att prata av sig, slappa och skratta till sammans. Där var det slut trodde några, men David och jag hade planerat en enkel men ändå viktig välkomstcermoni för gänget, så väl tillbaka på luckan iscensatte vi den. Det slutade med att vi satt och myste en timme till innan det var dags att släcka.

Thank you and good night, som man säger i branschen…

//Erik Metall

Sidan publicerad/ändrad 2010-10-14 kl. 10:28 av Tomas Boström.