Dagbok FS17

Fältartistbandet "Afghan Dogs" under ledning av Henka Johansson tjänstgjorde vid FS17 med följande sammansättning:

Henka Johansson trummor, Mikael Westemar sång gitarr, Maria Berndes sång, Max Lorentz Key sång, Ludde Videgren gitarr, Peter Löwgren bas, Kristoffer Appelquist stå-up komiker och Jerker Aderwall ljudtekniker.


Afghan dogs


 Fredag

Vi vaknade med känslan av att idag skulle det smälla! Det var dags för vår Grande Finale minsann, sista giget för Afghan Dogs. Vi åt en som vanligt helt underbar frukost och sen var det dags för att rodda och fixa scenen. Det var sagt att vi skulle hålla till på den stora lastbryggan på baksidan av matsalen. Vi kände viss oro då den består helt av plåt och vetter ut mot en stor gårdsplan som skulle passa Rolling Stones bättre än Afghan Dogs. Men vår oro var helt obefogad då Klas- Mikael redan hade tänkt ut det hela. Vi klädde hela lastkajen med kamoflagenät, ställde containrar framför som också fick kamoflage och det parkerades även ett och annat stridsfordon efter sidan. På så sätt hade vi inte bara fått effektiv ljuddämpning, men också ramat in den stora glanen. Vidare byggdes en catwalk för våra sångerskor och det hela blingades upp med ljusstavar och dylikt. Efter hela bygget var klart fick vi lite tid till vila och packning/städning då vi skulle åka hemåt tidigt nästa morgon. På kvällen inledde först Kristoffer med Comedyclub i mässen. Det var helt galet fullt med folk- det stod fullt med folk även utanför- och Kristoffer levererade en grym föreställning! Bättre "förband" kan man nog inte ha som musiker, för när han var klar gick alla upp till flaggplanen med ett väldigt gott humör!

Giget blev succé med bra drag blandat med stagedive och allmänt kaos. Några av våra amerikanska vänner från Mike Spann kom för att få se oss igen, så vi tog såklart upp Mickes flört Pearla och även Mike(?) som fick lira trummor. Efter två svettiga timmar av rock n´roll tackade Afghan Dogs för sig. Vilken underbar publik! Men kvällen var inte riktigt slut än. Efter giget väntade Pinkycermonin för de fältartister som inte varit ute på mission tidigare. Max, Mia, Ludde och Jerker fick ställa upp utanför förrådet med en ramsa att lära sig utantill. Väl inne skulle den läsas upp utan fel för gammelyxan. Därefter skulle den underbara pinkydrinken svepas. Det tog en stund, men till slut var alla invigda!

Vi vill passa på att tacka alla på FS17 för en underbar vecka, ni har tagit hand om oss på ett grymt bra sätt och ni gör ett fantasktiskt jobb!
Ett extra tack till Suzanne som guidat oss genom veckan och dessutom fixade äkta afgansk mat till oss denna dag!

1/Lt Löwgren
 


Utbildningen på Livgardet

Dag 3
På den tredje dagen skulle vi släppas fria. Livgardet hade nu hållit oss i sina klor under två dygn
för det är allt Livgardet klarar av vad det gäller musiker och stå-upp komiker.

Men först skulle vi prövas!!!!

Jag hade ställt väckarklockan på 06:45 för att i lugn och ro hinna duscha och äta frukost. Döm om min förvåning när 'far', våran ledare Henka, klockan 06:00 slog på lysrören i taket
och ropade med militärisk stämma (och skorrande 'R' a`la Carl Bildt): UPPSTÄÄÄÄLLNING!!!!!!
Han hade beslutat att nu skulle vi fostras enligt militära seder. Vi fick ställa upp oss i givakt vid fotändan utav våra sängar och 'far' gick sakta runt med händerna på ryggen (han hade helst velat ha ena handen innanför jackan, som Napoleon, men han var naken vid detta tillfälle)
och inspekterade våra sängar, våra persedlar och våran rakning. Då rockmusiker i allmänhet är sluskar som tror att en 'tre-dagars' är något snyggt och eftersträvandsvärt så var det bara jag, som bara har fläckvis skäggväxt och därför gärna håller mig slätrakad, och Maria Terese
som kom undan utan att få smaka remmen. Mitt framtida problem är att i Afghanistan betraktas en man utan skäggväxt inte som en man utan som ett boskap (eller lägre stående; entertainer). Jag återkommer dock om detta vid senare tillfälle, kära dagbok.

Straffet för oss samtliga (så blev det ändå p.g.a. solidariteten som jag och Maria Terese känner med dom övriga i Afghan Dogs) blev eldning samt gasning. Jag hade på känn att den där tokiga masken som jag ju sett kända amerikanska metal-band använda sig av (Slipknot) faktiskt var ämnad till något annat än att se tuff ut i - believe it or not. Med tokmasken och full krigsmundering blev vi infösta i flock i ett liten gaskammare (känsliga läsare hoppar gärna över dom närmaste raderna)
där en tårgasbomb utlöstes. Peter, som är från Skellefte, är ju blind som en höna och kunde inte trycka in sina Dolce Gabanaglasögon i tuff-masken så han var olyckligt ovetande om allt otäckt som hände omkring honom. Ludde, som kommer från 'fin'-Bromma, hade inte brytt sig om att ta en mask som passade honom utan tagit den som såg dyrast ut vilket resulterade i gasläckage och ambulansmän fick släpa ut honom på åkern och göra både första andra och fjärde hjälpen (tredje hjälpen är ju bara
mellan man och kvinna mellan lakanen och med släckt lampa). Han återhämtade sig dock snabbt när hans betjänt Jeeves hämtat en kupa av hans favoritkonjak Hennessy Beauté du Siècle 1907.
Vår egen stand-up-comedian, Kristoffer, hade åter igen fått någonting 10 storlekar för litet så följaktligen täcktes endast valda delar av hans vackra nuna av gasmasken. Detta tycktes inte beröra honom nämnvärt utan han torkade ögonen, hostade till några gånger och undanslapp någon liten one-liner i stil med: Life Is A Gas!!. Han är ju för jäkla kul, alltså.

Efter detta skulle vi få leka med elden. Vi slapp dock bli instängda i ett litet hus och bli påtända (av elden menar jag ju så klart) utan tvärtom skulle vi få leka brandsoldater så att säga. Först ut var vår bildsköne
sångare Micke, även han blind som en bäver så tack och lov med glasögonen på sig vid denna övning, som fick i uppdrag att släcka en stackars sate som låg på marken och brann! Micke som är en riktig humanist slet åt sig en gammal filt som låg slängd på marken och kastade sig över den brinnande kroppen och med en enorm precision kvävde han elden och kunde sakta men säkert ta bort filten från den nu ganska förkolnade kroppen. Trots Mickes försök till återupplivning medelst första, andra OCH TREDJE hjälpen var det för sent. Jerker, våran eminenta ljudtekniker, var tvungen att ta den gråtande Micke åt sidan och förklara att det bara var en docka som vi hade att öva på och inte en riktig människa och att Micke visst hade lyckats jättebra minsann.
Efter detta fylldes ett 2 x 2 meters kar med bensin och tuttades på av en mycket nöjd menig. Vi hade I uppgift att släcka elden medelst brandsläckare. Jag måste i all blygsamhet tillstå att jag var den som lyckades bäst. Jag hade halva innehållet kvar efter fullföljd släckning vilket jag glatt sprutade på mig själv och mina vänner. Som snögubbar i höstsolen vandrade vi sedan hemåt dom 3 milen till förläggningen, lyckligare än någonsin.

Vi kunde knappt skilja oss från Livgardet och alla våra nya vänner där men en General kramade oss adjö och sade att vi var välkomna tillbaka när som helst, när vi ville, vilket fick oss att torka våra tårar och samla
ihop oss vid dom vita limousinerna som nu stod, rock'n'roll style, och väntade oss utanför stängslet. Pappa Henka tittade oss stint i ögonen och sade: nu, mina lamm, är ni redo för .... AFGHANISTAN!!!!

Sov gott

Lt.Max Lorentz
På den tredje dagen skulle vi släppas fria. Livgardet hade nu hållit oss i sina klor under två dygn
för det är allt Livgardet klarar av vad det gäller musiker och stå-upp komiker.

Men först skulle vi prövas!!!!

Jag hade ställt väckarklockan på 06:45 för att i lugn och ro hinna duscha och äta frukost. Döm om min förvåning när 'far', våran ledare Henka, klockan 06:00 slog på lysrören i taket
och ropade med militärisk stämma (och skorrande 'R' a`la Carl Bildt): UPPSTÄÄÄÄLLNING!!!!!!
Han hade beslutat att nu skulle vi fostras enligt militära seder. Vi fick ställa upp oss i givakt vid fotändan utav våra sängar och 'far' gick sakta runt med händerna på ryggen (han hade helst velat ha ena handen innanför jackan, som Napoleon, men han var naken vid detta tillfälle)
och inspekterade våra sängar, våra persedlar och våran rakning. Då rockmusiker i allmänhet är sluskar som tror att en 'tre-dagars' är något snyggt och eftersträvandsvärt så var det bara jag, som bara har fläckvis skäggväxt och därför gärna håller mig slätrakad, och Maria Terese
som kom undan utan att få smaka remmen. Mitt framtida problem är att i Afghanistan betraktas en man utan skäggväxt inte som en man utan som ett boskap (eller lägre stående; entertainer). Jag återkommer dock om detta vid senare tillfälle, kära dagbok.

Straffet för oss samtliga (så blev det ändå p.g.a. solidariteten som jag och Maria Terese känner med dom övriga i Afghan Dogs) blev eldning samt gasning. Jag hade på känn att den där tokiga masken som jag ju sett kända amerikanska metal-band använda sig av (Slipknot) faktiskt var ämnad till något annat än att se tuff ut i - believe it or not. Med tokmasken och full krigsmundering blev vi infösta i flock i ett liten gaskammare (känsliga läsare hoppar gärna över dom närmaste raderna)
där en tårgasbomb utlöstes. Peter, som är från Skellefte, är ju blind som en höna och kunde inte trycka in sina Dolce Gabanaglasögon i tuff-masken så han var olyckligt ovetande om allt otäckt som hände omkring honom. Ludde, som kommer från 'fin'-Bromma, hade inte brytt sig om att ta en mask som passade honom utan tagit den som såg dyrast ut vilket resulterade i gasläckage och ambulansmän fick släpa ut honom på åkern och göra både första andra och fjärde hjälpen (tredje hjälpen är ju bara
mellan man och kvinna mellan lakanen och med släckt lampa). Han återhämtade sig dock snabbt när hans betjänt Jeeves hämtat en kupa av hans favoritkonjak Hennessy Beauté du Siècle 1907.
Vår egen stand-up-comedian, Kristoffer, hade åter igen fått någonting 10 storlekar för litet så följaktligen täcktes endast valda delar av hans vackra nuna av gasmasken. Detta tycktes inte beröra honom nämnvärt utan han torkade ögonen, hostade till några gånger och undanslapp någon liten one-liner i stil med: Life Is A Gas!!. Han är ju för jäkla kul, alltså.

Efter detta skulle vi få leka med elden. Vi slapp dock bli instängda i ett litet hus och bli påtända (av elden menar jag ju så klart) utan tvärtom skulle vi få leka brandsoldater så att säga. Först ut var vår bildsköne
sångare Micke, även han blind som en bäver så tack och lov med glasögonen på sig vid denna övning, som fick i uppdrag att släcka en stackars sate som låg på marken och brann! Micke som är en riktig humanist slet åt sig en gammal filt som låg slängd på marken och kastade sig över den brinnande kroppen och med en enorm precision kvävde han elden och kunde sakta men säkert ta bort filten från den nu ganska förkolnade kroppen. Trots Mickes försök till återupplivning medelst första, andra OCH TREDJE hjälpen var det för sent. Jerker, våran eminenta ljudtekniker, var tvungen att ta den gråtande Micke åt sidan och förklara att det bara var en docka som vi hade att öva på och inte en riktig människa och att Micke visst hade lyckats jättebra minsann.
Efter detta fylldes ett 2 x 2 meters kar med bensin och tuttades på av en mycket nöjd menig. Vi hade I uppgift att släcka elden medelst brandsläckare. Jag måste i all blygsamhet tillstå att jag var den som lyckades bäst. Jag hade halva innehållet kvar efter fullföljd släckning vilket jag glatt sprutade på mig själv och mina vänner. Som snögubbar i höstsolen vandrade vi sedan hemåt dom 3 milen till förläggningen, lyckligare än någonsin.

Vi kunde knappt skilja oss från Livgardet och alla våra nya vänner där men en General kramade oss adjö och sade att vi var välkomna tillbaka när som helst, när vi ville, vilket fick oss att torka våra tårar och samla
ihop oss vid dom vita limousinerna som nu stod, rock'n'roll style, och väntade oss utanför stängslet. Pappa Henka tittade oss stint i ögonen och sade: nu, mina lamm, är ni redo för .... AFGHANISTAN!!!!

Sov gott

Lt.Max Lorentz
 

 


Dag 2
Efter en god natts sömn, (ja den VAR faktiskt just det- trots att Max på min högra sida snarkade och att Peter, sovandes på min vänstra sida bankade ljudligt i metallskåpet) var det lika gott som alltid med frukost. Kristoffer, som är en levande film-citat maskin förgyllde frukosten. Han har dessutom en massa roliga ljudeffekter på lager vilket tar själva citaten till en helt ny nivå. Nåt säger mig att sitter man bredvid Kristoffer på flyget ner blir resan kortare än vanligt. Sjukt rolig prick.

Efter frukosten bar det av till sjukan. Där skulle vi tillbringa hela vår förmiddag. För oss som är noviser på missioner skulle det bli en förmiddag full av sprutor - och redan halvvägs till lokalen såg Jerker väldigt blek och kallsvettig ut. Hursomhelst, vi spenderade vår förmiddag på följande sätt...väntan, blodprov för att utröna vilken blodgrupp vi tillhörde...väntan....dna-prov...väntan...träffa farbror Doktor...väntan...och äntligen SPRUTORNA! Jag tror att Ludde och Max var de som fick flest sprutor, 5 var. Hela förmiddagen hade Micke pratat om dagens lunch på soldathemmet - Raggmunkar och fläsk! Så det var dit hela gänget styrde sina steg. Alla förutom Peter. Han äter helst äkta norrländsk mat som pizza istället. När vi kom dit hade maten redan tagit slut och Mickes underläpp började darra tills mat-tanten sa att en ny laddning var på väg. Efter en halvtimmes väntan på sin mat såg Micke hyfsat glad ut igen.
Efter detta skulle vi ha uppställning på gården utanför hus 126. Det är det fina grå huset i med fina blå detaljer, jättelätt att hitta dit eftersom det inte alls finns andra hus som är snarlika.
Eftermiddagen var fri för oss fältartister och vi intog alla ryggläge. Några läste, andra lyssnade på musik- men en efter in somnade vi in och hade en skön siesta. Lagom till eftermiddagskaffet vaknade vi till liv och sammanstrålade återigen på soldathemmet där vi kollade lite på en härlig svartvit film från 40-talet samtidigt som Max underhöll m sköna ABBA hits. Nu såg Micke riktigt lyckligt ut och la sköna kvint stämmor. Jerker hade sviter efter sprutorna och kunde knappt lyfta armen efter att ha fått så mycket vaccin på en och samma dag. Micke fick till och med hjälpa honom att lyfta kaffemuggen, stackarn. Men det gjorde han så gärna, som den goda kamrat han är. Strax därpå hittade vi en replokal i källaren som vi såklart provade. Den var som hämtad från en ABF lokal- och dessutom fattades en massa sladdar så vi stannade inte så länge. Istället gick vi tillbaka till luckan där vi skulle packa. Det mesta av utrustningen vi väntade på att hämta ut från förrådet skall vi aldrig ens använda. Men den ska ändå skickas ner till Afghanistan. Utifall att. Det börjar regna. Eller snöa. Om inte annat kan det ju vara skönt att ha gummistövlar på sig i 35 graders värme.

Efter middagen hade vi lektion. Den handlade om bakgrunden till allt som pågår i Afghanistan. Otroligt intressant om man var en överste som har koll på allt och även alla förkortningar. Det har som bekant inte så många av oss, Henka och Kristoffer borträknat. Men så har dom ju också ett ett iq lika högt som vårt sammanslagna. Kort sagt, föreläsaren pratade mest grekiska men gav oss däremot bra boktips att läsa inför resan och vi fick även en bok med oss att läsa i.
Tillbaka på luckan fick vi en lite tydligare bild av vad vi skulle se och uppleva på CNL. Kristoffer visade massor av kort som han tagit förra gången han var där och vi fick många av våra frågetecken uträtade. Tiden hade sprungit iväg och alla utom Henka och Peter hade missat instämplingen på mässen. Vi skyndade oss dit och fann de båda vid gott mod njutandes av allehanda drycker. Henka som tydligen är tjenis med de i servisen hade tydligen fått smuggla in sin egen bland-cd som spelades på mässen. Vi satt och lyssnade på Ledin och mös och släckte vår törst under tiden som den ena musiker historien efter den andra berättades. När tjejerna återigen ville stänga stället och gå hem gick vi ut i den mörka natten där regnet stod som spön i backen. Tack och lov var just vårat gråa och blåa fina hus inte så långt bort och strax därefter kröp vi ner för att ladda inför morgondagens prövningar.

God Natt önskar sjungerskan
Lt. Mia Berndes
 


Dag 1
Med hög förväntan startade vi vår resa från Stockholm till Kungsängen och Livgardet. Efter 3 timmar i bilkö och hot om utslängning ur armén landade vi äntligen vid Livgardets vackra Sovjetinspirerade arkitektur med livet i behåll och längtade genast efter kamratskapen och närheten på luckan. Sju killar och en tjej skulle samsas om 20 sängar och dubbelt så många skåp. Vilket härligt kiv om över och underslafar vi fick uppleva. Slutligen hamnade jag bredvid Maria Terese, vår sjungerska, och jag var tvungen att förmana henne redan i förväg att jag inte tolerar något nattligt bus. Hon tittade konstigt på mig. Snett emot mig hamnade vår skånske stå-uppare, Kristoffer, och jag såg fram emot att få somna till fräsha one-liners orörda av David Batra eller Jonas Gardell. Ingen kan som Kristoffer leverera ordvitsar.

Med krigslusten i högsta hugg begav vi oss sedan iväg mot förrådet där vi skulle få kvittera ut en trevlig krigsmundering samt litet käcka tillbehör så som AK-5:or, bandvagnskörkort och annat mysigt, men till vår förvåning och besvikelse så berättade vår Chef/Mentor Henka för oss att sån’t får man inte bara plocka ut ’så där’. Henka är kapten och har varit med förut. Det är han som skall skydda och vägleda oss i Afghanistan. Han kramar oss alltid god natt och vi kallar honom ”far”.

Där stod vi med lysande ögon som små barn vid checkpoint 1 där man fick ut en stor väska, en litet mindre väska samt en liten söt handväska. Eftersom man inte kunde bestämma sig för vilken färg på mundering som klädde oss bäst så blev vi dessvärre sittande i en och en halv timme vid checkpoint 2 där vi skulle bli försedda med ryggsäcken. Tack och lov så blev vi räddad vid checkpoint 3 av arméns käcke gosse nr.1; Daniel. När Kristoffer, som med förlov sagt är några storlekar större än oss andra (även mig som ändå besitter en försvarlig ölmage), för tredje gången blev utrustad med ett par uniformsbyxor som skulle setat perfekt på pop-artisten Kylie Minogue (1,47 i strumplästen) tog Daniel över och sade nonchalant men förtroendeingivande att ’jag springer in på lagret och hämtar rätt storlek’ för att sedan i maklig takt hasa sig bortåt andra sidan av hangaren. Då kände vi alla att det var på G. Tack vare Daniels försyn tog utkvitterandet av vår utrustning endast fem och en halv timme, vilket vi är honom evigt tacksamma för. Vi såg väldigt mycket fram emot att inträda våra feta vinteruniformer med fotsida yllefodrade dunkappor och pälsmössa där nere i Masar-e-Shariff. Så här års är det nämligen litet kyligare där nere, ibland bara cirka 35 huttriga plusgrader. Man vill inte förkyla familjejuvelerna ute på manöver.

Lunchen var strålande, även om ostronen och Champagnen just tagit slut. Mätta och glada masade vi oss tillbaka till logementet för uppackning, bäddning och allmänt kuddkrig. Sedan var det plötsligt dags för middag vilket var tur för nu hade stränginstrumentalisterna fått upp aptiten ordentligt. Peter, som är från Skellefte, hoppades på blo’palt medans Ludde, härstammandes från öfre Bromma, tänkte sikta på gåslevern vilken serverades, som brukligt på Livgardet, med en lagom kall Chateau de D’yquem ’78:a (ett ganska hyfsat år för Sauternes). Båda nöjdes ändock med den grön-bruna köttgrytan av obestämbart ursprung.

Efter allt detta arbetande och stressande kände jag mig något utmattad och hoppades på en tidig sänggång men vårt stiliga ståtliga hårlösa vokalist+ljudteknikerpar, Micke och Jerker, påtalade för mig att nu var klockan sex och officersmässen var öppen. Motvilligt, mot min vilja, släpade gruppen med mig, satte mig i en lädersoffa och serverade mig både öl och whiskey, en dryck helt ny för mig (jag är ju musiker) som jag tyckte var litet stark men kanske just därför hade en styrkande inverkan på min kropp och själ. Genast tycktes inte himlen så fjärran. Där satt vi nu i allsköns ro: Afghan Dogs, ja det är så vi heter vår lilla tappra trupp som skall fara till Afghanistan i mitten av oktober, med ett bord fyllt av tomma dryckesflaskor och ett riktigt glatt humör.
Efter att vi blivit handfast utslängda nästa dag (ja, klockan hade blivit över midnatt) vinglade vi kamratligt mellan Sovjetarkitekturen hem till vår lucka. Dessvärre tog vi fel på lucka ett par gånger, ja dom ser ju likadana ut allesammans, men slutligen låg jag där i min lilla smala säng, inklämd mellan två skåp, invirad i en yllefilt och tänkte att detta är himlen. Det sista jag hörde innan jag somnade var Kristoffers sköna funderingar om dom låtar som han tyckte vi skulle spela a ”propos hundtemat i vårat bandnamn (Afghan Dogs om ni har glömt): ’Åtta HUND ra grader’, ’TAX-man’, Springsteens ’t HUND er Road”… ååå han är ju för fiffig, alltså. Tänk att besitta en så’n snabb hjärna.

God natt önskar eder
Lt.Max Lorentz
 

 

 

 

 


 

Sidan publicerad/ändrad 2010-10-14 kl. 10:28 av Tomas Boström.