Dagbok FS14

Fr.o.m. den 11 mars tjänstgör en grupp fältartister under ledning av Jocke Backman i Afghanistan vid FS14. Följ deras arbete i dagboken. Medlemmarna i bandet är: Joacim Backman - Chef/Gitarr/Sång Maria Johansson - Sång Mia Sommar Lövgren - Sång Sophie Conte - Gitarr/Sång Martin Landh - Keyboards/Sång Rikard Lidhamn - Bas/Sång Peter Bergkvist - Trummor Mathias Persson - Ljud/Ljus
FS14_gruppfoto.jpg

Dagbok 080318

Det är en märklig känsla när man kliver ur taxin med sin packning och tar några steg, öppnar dörren till sitt hem och går in. Just i den stunden är det bara det lilla paketet med Afghanska mattor under min arm som verkligen bevisar att jag varit någon helt annanstans. Veckan som varit känns som en dröm. Man har kastats in i en verklighet fylld av fantastiska upplevelser som samtidigt kryddats med en råhet som den karga situationen i detta land på något sätt består av. Jag är glad att jag bor i Sverige. Glad att jag är född i en tillvaro som inte är helt beroende på andra människors vilja, illvilja eller välvilja.
Ett som dock är säkert är att när jag nyper mig i armen och kommer ihåg att jag faktiskt har varit i Afghanistan, kommer jag också ihåg rösterna på de soldater jag talat med och berättelserna om deras vardag. Jag är helt övertygad om att jag kan vara stolt över deras insats i denna krishärd. De gör en faktisk insats för fred, hur än media vinklar och vrider det. Jag har varit där och sett det!

Det har gått 27 timmar sen vi lyfte från camp Marmal i en Herkules C-130 med destination Abu Dhabi. Planet var proppfullt med leave-resenärer (leave är så kallad semester för de som jobbar i missionen) och det är ingen semester att sitta i en fullsatt Herkules. Trångt, varmt och osköna sitsar. Underskriven hade ju såklart också dragit på sig en förkylning som satt sig på bihålor och öron. Att flyga utan att kunna tryckutjämna är heller inte så skönt…

Väl i Abu Dhabi hade vi några timmar att slå ihjäl. Buffé på hotellet (Hurra!) och, tro det eller ej, mera shopping. En promenad på stan bland vrålande minareter och jobbiga guldförsäljare blev tidsfördrivet innan transporten till flygplatsen skulle gå kl 21.30.
Väl på planet mot Amsterdam somnade alla (tror jag) på direkten. Ett trött gäng.
Byte på Schiphol mot Stockholm kl 06.50 på morgonen. Sova mera. Arlanda kl 08.50 ca.


Med facit i hand har det här varit en fantastisk resa för mig. Min första resa som chef.
Jag har haft ett helt underbart band med mig som ställt upp i vått och framför allt tort. Ett gäng sociala genier som också spelar/sjunger musik som kungar och drottningar.
Det går så lätt med människor som ni. TACK kära band!

Sist men inte minst vill jag från hela MES Rockers skicka ett stort tack till alla svenska soldater och vänner i Mazar-e-Sharif som hjälpt till med allt från att bära utrustning, laga utrustning, organisera, informera, dokumentera, skjutsa/eskortera, sätta dropp på keyboardister, bygga scener samt givit oss en underbar tid i MES.

Ödmjukt

//Capt Backman

Dagbok 080317

Det är Mååååndag morgon (eller vad det nu är för dag och typ vad är klockan här jämfört med vadå...?) och därmed MES-Rockers sista dag på MeS-campen. SOL, SOL, SOL!!!
Jag är sov, köp och sol-sugen -för här kommer alla känslorna på EN och samma gång.
Dagen startar i mässen med kaffe och en portion lösgodis -lyxigt värre.
Glädjen är stor över att vår synthezeisertraktör Martin Landh åter är på benen efter ytterligare en natt på sjukan och åter kan gruppen hänga runt i grupp- gör gött och supertoppen. Sedan yalla-angreppet tycks alcogel användandet stigit till oerhörda höjder i alla fall för mig. Man undrar f.ö. vad det blir av en Redbull och alcogel?
Trots kaffet (fyra koppar) är jag lätt mosig efter nattbriefen hos C.O. Torbjörn så en stund på spaningsplats (-soldäck) blir mäkta finemang.

Mässroddet piggar sedemera upp en halvslö lekamen och då gradantalet stigit till högsommarhöjder för en Götalandsbo så savar kroppen av fuktiga salter- typ svett!!!!
Just när man står och transpirerar för fullt kommer en officiell inbjudan från finska mässen till dambastu senare under kvällen, måste tillstå att jag förvånade mig själv storligen då jag senare infann mig till densamma.

Rodd och soundcheck i alla ära men nu är ju Afghanistan ett land där dollarn är gångbar och dess kurs är slående fördelaktig för en Svenne, så köpa något måste man bara, samvetet och köpsuget går en snabb holmgång , köpsuget vinner och jag handlar skandalöst billigt av den lokala mattåterförsäljaren. Att handla sjalar, mattor, hattar och överkast kan anta shopoholic nivå för en textilgalen sångerska och så sker även idag, men det är ju såååååååå fina grejer och såååååå billigt!!!! (Några av oss har ju t.o.m. p.g.a. det fördelaktiga priset tvingats tillbaka in i nikotinets boja, citat; -det blir för dyrt att låta bli! slut citat)

Dagen kantas av olika avtackningar både officiellare och mer privat initierade, MES- Rockers får hattar och armband av vårt fans Jonas- Tack!!, krucifix och kedja från pastor Helge- Tack!!.

Av C.O. Torbjörn föräras vi var och en med en stilig 'stridsbild' på bandet och en bit av det nästintill endemiska mineralet Lapis (bryts även i Anderna, för den geologi intresserade). Under kvällen bjuder kockarna på en duktig köttfrossa och pannkakor i den finska trädgården, allt tillagat under blå- svart himmel och över öppen eld- mysigt värre.
Den finska militärpolisen kommer med sina softa handbojor -allt är supertoppen!!!

När vi nu ändå är inne på avtackningar och gåvor så måste även nämnas att bandet MES-Rockers tilldelats FS14 medalj For Merit av vårt fan Rolf i Shebregan -mäktigt!, samt att Wellfare Jacob gjort en finfin turnéplan till oss och under kvällen gav oss en duktig dokumentation av den samma- Strålande!

Under dagen smög sig en elak liten förkylning allt tätare på vår käre kapten, men han stod pall för dagens uppgifter och tog sig medelst nässpray igenom kvällens mässunderhållning.I mässen bjöds det på MES-Rockers hits och andras då publiken inbjöds till önskelåtskavalkad - dollar i humkassan ledde till låtleverans. Vid ett par tillfällen dök gästande soldater upp på scenen bestyckade med ömsom gitarr och ömsom mickrofoner -läge för talangscouting.

MES-Rockers spelade så länge och så starkt som kutymen och CO tålde/klarade, eventuellt lite till, man ger ju inte upp förrän uppgiften är ordentligt utförd. I den ljumma Afghan-natten roddade MES-Rockers så ner en sista gång och allt packades ihop i just sina lådor - rätt märkligt att alla stunder av musik med dess oerhörda förmåga till kommunikation, rörelse och bekräftelse börjar och slutar med en stor hög av grejor, inget nytt men ändå, visst är det stort?

När allt var packat återstod så nattmackan, denna kulinariska höjdpunkt som bandet gemensamt med Wellfare stadfäst som en tradition, vissa mackors sammansättning är något för Guide Michelin även om de troligtvis dröjer några år innan en sandwich À la Lidhamn kommer klinga lika bekant som en biff À la Lindström, men nog kan en Nutella/Kalkonröra vara något alldeles speciellt för vårt Svenska kocklandslag eller?
Väl tillbaka i lilla tältet på prärien var det visst något som fattades - typ allt fattades efter dagens avrustning, svårt att bli av med uniformen när man väl fått den på sig (kan eventuellt läsas: - när det väl skakats fram en utrustning av typen enhetlig uniform i relativt lämplig storlek på Livgardet). I och för sig fanns det ju rätt gott om grejer i samma lilla tält på prärien då Localsens butiker i stort sett tömts på sjalar, mattor, burkor, hattar och ANTIKA smycken och juveler, men ändock tomhet.

Ingen lycka varar för evigt och minns nu kära Maria att du måste minnas och inte får glömma att inte dricka kaffe, te, juice, saft, nyponsoppa .....eller vatten imorgon då du ska ut och åka Hercules.

Sov så sött!

Vid tangenterna, eder löjtnant M. Johansson

Dagbok 080316

Söndagens morgon börjar med en väckning av wellfare Jakob Styrenius.”Backman! Du har en tid hos CO kl 10 sharp!” Ja och när CO (Commanding Officer som är chef över alla svenskar i Mazar-e-Sharif ) kallar då är det bara så att denna sköna sovmorgonen får stryka på foten. Innan mitt möte med Tobbe hinner jag titta till vår soldat Martin Landh som legat på sjukan sen igår och leverera bok, korsord och telefonladdare. Han är mycket piggare idag. Skönt. Väl hos CO Torbjörn, som jag försökt få en träff med undet veckan, sitter vi å talar om allt från fältartister till norrländsk hemlängtan. Han är ju också norrbottning i grunden. Han undrar om vi fått någon briefing på läget i Afghanistan och vad Sverige faktiskt gör i landet. Vid svar nej ser han förvånad ut och bjuder in hela gänget till kontoret till kvällen kl 22.00. Bra!

Dagen förflyter med lunch, shopping och middag. Jag tar mina sista pengar och spenderar dessa på tre vackra Afghanska mattor. Jag planerade redan för tre missioner sen att ta med en matta hem med det blev aldrig av. Skönt att slå till ordentligt nu och hänga med i den upptrissade köpstämningen resten av bandet jagat upp.

Efter middag är det dags att repa inför korum som fältprästen Helge ska hålla kl 20.00.
På önskelistan finns, utöver ett gäng psalmer, diverse fina låtar som Sweet Chariot och Fields of Gold och Amazing Grace. Ett i stort sett fullt kapell blir sen platsen för en mycket stämmningsfull andlig stund. Helge levererar visdomsord och bilbeltexter med stor inlevelse och vi levererar mjuk andäktig musik så fint vi bara någonsin kan. Inte ett öga torrt… Korum avslutas med nattvardsgång och några låtar.

Kl 22.00 är det så dags. CO har planerat en timme med lite filmvisning och berättande. Att gå in på situationen i Afghanistan här i dagboken kommer att bokstavligen göra den till ”en bok” så jag nöjer mig med att säga att det är en knivig situation… CO Tobbe gör det här så bra och intressant att han formligen bombarderas med frågor och det slutar med att vi sitter i över två timmar. Tror inte det hör till vanligheterna att en CO har eller tar sig tid på detta vis. Tack för det Tobbe!

Kvällen avslutas i vanlig ordning med nattmacka i matsalen.

Klart Slut

//Capt Backman

Dagbok 2008-03-15

Jag vaknar ganska tidigt, går ut för att läsa och sola en stund innan övriga kliver upp. Vädret har varit riktigt fint. Som bra svensk sommar ungefär, 25 grader med torr luft. Då och då drar det förbi sandmoln, man blundar och stänger igen gapet. Ikväll ska vi spela på Marmal, den stora kampen där vi landade för ett par dagar sen. Det är norrmännen som har bjudit in oss på grillpartaj. Herr Bergkvist tittar ut ur vårt tält: -Martin är sjuk, säger han.
Det visar sig att Martin har blivit rejält dålig. Åkt på "Yallan", akut magsjuka. Han läggs in på sjukan där han får uppassning och dropp. Kapten Backman sanerar tältet. Vilken chef!

Jaha, one man down... Hur ska det gå ikväll? Det sägs bli mycket folk, och vi vill ju leverera vår klanderfria rockshow. Vi åker i konvoj bort till den tyska kampen där norrmännen hyser in sig. Jag sitter i Patrian, en stor fönsterlös pansarklump som är det säkraste fordonet. Jag är nog den harigaste av oss. Bergkvist åker i en stadsjeepaktig bil, fast med bepansrat glas. Som vanligt har resan för den pilotbrillprydde trumslagaren varit ett äventyr likt ett på de sju haven. De har hunnit med att "styra upp lite grejer på stan" och åka på "special mission". Jag vet inte vad jag ska tro.

Norrmännen har lagt en del av sin oljeförmögenhet på en mäktig chokladbuffé som bjuds efter kebabmiddagen. Sen är det roddning. Det blir en setlist proppad med gitarrock. Conte låter ack-gitarren vila till förmån för den så mycket tuffare rockgitarren. En elgitarr som Bergkvist insisterar på att han ägt en gång i tiden, trots att pappa Conte köpte den ny.
Herr Landh är saknad, men alla skärper sig och vi lyckas täcka upp. Det blir en blytung rock 'n' roll föreställning. Våra sångare är på bettet och bandet bildar en ogenomträngling backlinje. Det är fullt av norrmän och tyskar. När kvällen är slut har vi vunnit över dom allihop. Jag skriker i micken; -Ziggi, zaggi, ziggi. Tyskarna; Hoi, hoi, hoi. Jag har alltid velat göra det där...

Vi tittar till Martin när vi kommer hem. Han mår bättre. Skönt! Sen är det dags för den obligatoriska nattmackan. Vi bara äter och äter.

Ten four, over and out. Roger that!

1/Lt Rikard Lidhamn, stolt fältartist.

Dagbok 080314

Ännu en dag i detta sandiga land. Idag skulle vi få göra vår första utflykt till en annan camp. Spännande. Resans mål var PO Shebreghan (PO står för Provincial Office) som är en utpost i ett litet sammhälle ca två och en halv timmes färd från Camp Northern Lights i Mazar-e-Sharif där vi bor.

Vi lastade all utrustning på en lastbil och oss själva i en Patria. Några glada fältartister fick dock åka i en TLC (splitterskyddad Toyota Land Crusier) från vilken man faktiskt kan se lite av omgivningarna. Resan gick bra och väl framme i Sheb blev vi emottagna av Major Rolf i träskor och pickan i byxlinningen. Fick direkt en känsla av att det var en ganska avslappnad stämning där. Efter en kort rundvandring på campen som bestod av några Afghanska bostadshus mitt i sammhället började vi rigga upp utrustningen på en liten uteplats. Det hade beställts lite lugnare/tystare underhållning för att inte störa grannarna allt för mycket så vi halverade ljudutrustningen och siktade på att köra ett lite mer akustiskt set.
Efter soundcheck hade grillning påbörjats och snart låg årets första grillade köttbit på tallriken framför oss. Gott!

Man hade bjudit in styrkan som finns på PO Sar-e-Pol som ligger ca 60 km från Shebreghan. När vi väl började spela så sprack vår unplugged teori helt och innan kvällen var slut spelades både AC-DC och Metallica på högsta volym (Sorry Afghangrannar).
Giget varade i nästan tre timmar och till slut fick vår escort avbryta oss för att vi skulle komma hem i något så när tid. Resan hem tog lite längre tid då det var lite sandstorm samt att man tar det lite lugnare när det är mörkt. Afghanerna har inte för vana att slå på lyset på bilarna när dom kör omkring och fotgängare är ännu svårare att se längs vägen i mörkret.

Väl hemma tog vi en sedvanlig nattmacka i matsalen och kröp sedan till kojs.En bra dag i sandland.

//Capt Backman

Dagbok 080313

Uppstigning kl. 11:30. Underbart att få sussa lite extra. Rakt på lunch som bestod av en alldeles fantastisk salladsbuffé. Mmmm...gott! Efter lunch var det scenbygge och dags för att förbereda kvällens show som skulle ta plats i matsalen. Ett par timmars roddning och soundcheck och en kort paus innan det var tid för middag. Vi satte oss ner och samtalade lite med byggmästaren för bygget av den nya matsalen. Skön lirare, "bajare" från Kärrtorp, Stockholm. Han har dessutom byggt självaste Nobeltunneln i Örebro, vilket är ett mästerverk.

Sen blev det käk. Hederlig husmanskost. Ungsbakad falukorv med potatismos.
Man också få Nutella till dessert och man får äta hur mycket man vill. Kaffet här är jättegott och vi dricker väldigt mycket av det. Det kan vara Gevalia, men vi är inte säkra. Hur som helst tog vi oss nu varsin god kopp och började skissa på en lång låtlista. Vissa av oss tog sig också frihet att bolma lite cigarett/cigarill av märket Fender. Gott! Nu var det hög tid att samla kraft inför vårt uppträdande. Luggen ska trimmas, skjortan skall strykas och mascaran skall på.

Böneutroparen, (vi tror att det denna gång var Hassan), körde loss en stund fram till kl. 20:15 då det var vår tur. Äntligen! Vi öppnade med lugn Reggae och ökade stadigt, bla med gammal god hårdrock. Vi fick dessutom ett trevligt besök på scenen av Överstelöjtnanten Per (trumma) och Överste Tobbe (leadsång). Mäktigt! Dom fick äran att känna lite på klassikern Mustang Sally, (en underskattad låt om du frågar oss) och det bjöds på en stagedive av Perra. Jösses vilka lirare! Vi spelade ett set och höll ut i ganska exakt 2,5 timmar. Puh! Löjtant Bergkvist har ju lirat med Lundell en del, så för honom var det "piece of
cake". För oss andra var det tuffare. Publiken var som vanligt väldigt glada och nöjda. Lite roddning och eftersnack, sen blev klockan 1:30. Tid att sova. Rikard var kvar en stund och pratade med en kille som tydligen var otroligt hemlig. Hmmm....

Lights out, gonatt!


Löjtnanter Bergkvist och Landh

Dagbok 080312

Väckning 07:30. Nu ska det ätas frukost. Det finns allt möjligt att välja på i restaurangen.Jag valde gröt och messmörs mackor, gott! kl. 08.05 var det dags för säkerhetsutbildning eftersom vi skall åka utanför campen och spela på andra ställen. Det är ganska mycket man skall tänka på här, OXA, IED och minor är dom största hoten här så vi får reda på hur vi skall göra om vi stöter på något av detta. Man kan väl säga kortfattat att man skall hålla sig långt borta och inte röra. Vi fick gå ut och kolla i "Minegarden" hur olika bomber och granater kan se ut. Det kändes som alla fattade allvaret i det hela .

Efter detta var det lite lugnt och en del passade på att besöka dom lokala försäljarna inne på campen. Sjalar skall man handla här och det finns hur många som helst att välja på.
Det rycktas att någon i sällskapet köpte så mycket som 50 stycken! Tur att dom inte kostar mer än $1/styck.

Efter lunchen började vi rigga upp ljud och ljus i mässen där vår första spelning skulle äga rum. Det är ganska trångt men allt får plats och alla är sugna på att få börja jobba på riktigt.

Det kom väldigt mycket folk och kvällen blir väldigt lyckad med flera extra nummer. Äntligen har vi kommit igång med det vi är här för. Efter gig summerar vi kvällen över en nattmacka och sen är det sängen som gäller. I morgon är det sovmorgon....skönt!

Roger in Roger ut

1/Lt Persson

Dagbok 080311

Efter avstigningen fick vi hämta ut hjälm och skyddsväst. Storlek Large passar oss alla!
Vädret var helt perfekt med ljuma vindar och solsken. Vi blev uppdelade i tre grupper och klev sedan in i varsin Patria (pansarfordon). På färden popades det musik såsom Faith No More och Amy Winehouse. Efter ca 30 min var vi äntligen framme. Skumpigt värre!


Vänligt blev vi mottagna och visade runt på campen och tilldelade tält. Vi fick en briefing angående läget och säkerhetsföreskrifter. Därefter visades vi till mässen där det finns kaffe dygnet runt! Den viktigaste informationen för vissa av oss!

Vår utrustning som blev nedskickad för nästan en månad sedan hade inte kommit...Är vi förvånade?! Näää...men tack och lov blev vi väl omhändertagna och fick ut det vi behövde för tillfället.

Kvällen avslutades med samkväm i mässen och samtal med några av soldaterna.
Veckan kommer bli gryyyym!

Eftersom "blondinerna" i tjejtältet inte visste hur man fick av AC:n fick vi spendera den första natten i ett tält som var svalare än var det var utomhus! C:a 10-12 grader!!!

1/Lt Sommar Löwgren & 1/Lt Conte

1/Lt Lidhamn skriver resans första dagbok på en spypåse i ett Herculesplan mellan
Abu Dhabi och Mazar- E- Sharif.

Vi lämnade Stockholm för snart ett dygn sen. Alla kom i tid, pass och viktiga papper fanns med. Ett myndigt och städat gäng! Första natten spenderades i Abu Dhabi, där vi åt gott och gick till hotellets egen nattklubb. Ett av Förenade Arabemiratens hetare coverband
stod för underhållningen. I klassisk sättning; trummor, bas, rockgitarr, keys, sång och
3 Go-Go dancers bjöd de på Rihana och Lionel Richie. Vi njöt av showen, men avslutade kvällen ganska tidigt till förmån för några timmars sömn.

Tillbaka i realtid:

Nu händer det grejer! Jag och 1/Lt Bergkvist står och tittar ut över det vackra Hindukurs när det plötsligt blixtrar till utanför flygplanets fönster. En man signalerar bestämt att vi ska gå tillbaka till våra platser. Pulsen är hög. Var det motorn? Vi hade sett något som liknade eldklot och det smällde till ett par gånger. Tempen höjs även på flygbesättningen.
Nån från cockpit kommer ut och säger att: "Det inte ska vara nån STÖRRE fara".
Strax därpå börjar vi nedstigningen och efter några skakiga minuter landar vi.
Jag är överlycklig, Bergkvist andas ut, Conte sover. Incidenten var att skenmål, eller flares självutlöstes utan för oss känd förklaring. Spännade!

Äventyret har börjat, nu är vi i Afghanistan!

1/Lt Lidhamn

FS14_8_Skyddsmask_3.jpg
Onsdag 20/2 -08
Brunt, grått och dagens nyhet… frost överallt.

En frusen och förvirrad trupp fältartister söker sig ut mot uppställning. Gruppchef Thomas, som vi tror ska ta hand om oss, finns ingenstans. Vilken grupp tillhör vi egentligen?? Det underbara sjukvårdsteamet från igår står beredda för täthetstest de också och tar med glädje emot oss i sin tropp. Tänk vilken tur de har som får med dem att göra! Tusen tack för att ni tar hand om oss!

Med stabil och tydlig stämma guidade instruktören oss igenom hur vi skulle ta isär våra skyddsmasker. De, efterhand, blånande fingrarna gör motvilligt det de ska och efter en stund stod vi där och tittade fascinerade på våra skal. Hur *#%! Ska det här hålla ute tårgas??? Efter att, på egenhand, ha satt ihop våra masker igen var det dags för uppsittning på bussen. Sa han att vi skulle GÅ tillbaka?

Framme… dockor ligger utslängda på marken och man anar en doft av kemikalier. Brandövning. En efter springer vi fram för att kasta oss och filtar över brinnande gestalter. Löwgren får starka känslor för sitt stackars brandoffer och avslutar med att strypa denne. Efter att ha brunnit så illa på bröst och hals finns det ingen möjlighet för denna stackars säckvävsdocka att leva ett drägligt liv. Men lugn bara mina kära medmusikanter… jag hade aldrig låtit detta hända er Mot brinnande kar sprang vi utrustade med brandsläckare och vi kan nu säga att om en eld behöver släckas: Ring våra killar! De är grymt stabila.

Regnställ och skyddsmasker på. Ett gäng nervösa Aliens går sakta mot det tårgasfyllda rummet. Är det verkligen så smart att låta ett gäng musiker sätta ihop sina egna masker?! Conte som förlorar sin syn under ombytet (linser ej tillåtna) tar hjälp av Löwgren, utan glasögon. Behöver jag säga att de var sist på plats… he he! Nu var det vår tur. In genom en dörr, gymnastiska övningar och ut igen. Borsta av kläderna och av med utrustningen. Det var väl inte så illa?? Att gå tillbaka lät däremot inte så illa längre. *#%! Vad man luktade. Conte, som var smart nog att inte stoppa tårgasfingrar i ögonen, och Lidhamn åkte bil tillbaka medan vi övriga gick. Nu var det dags att få ihop packningen.

Packning och överlämning av denna gick otroligt smidigt… förvånad… och efter ett kort möte med Marianne skiljdes våra vägar. Längtar till repen… jojo… roligt ska det bli!

Ses snart igen! Halva M&M

FS14_5_Sjukvård.jpg
Sjukvårdsövning
Tisdag 19/2 -08
06.10 GOD MORGON VÄRLDEN! Brunt, grått och inslag av grönt… Äntligen dusch med handduk! Gröt, skinka och ägg… Mmm… Uppställning utan flagga och ingen trumpet. Grått… trist.

Första stjälpen!! L A B C D E (F)

L - Logement A - Alvedon B - Brunt C -Credence Clearwater Revival D - Dyslexi E - Extremt kaffe-fattigt Jag undrar om det där blev rätt..?

Turnerande trummisar, basister, gura-kramare , zyntherzeizer-spelare och mick-slickare räddades till höger och vänster. Avsnörande för-band med tamponerande flower-effekt. Obs! Tamponering: fokusera på flera hål.

För övrigt. Strålande skådespelarinsatser fältartister, strålande! Blodsockerfall och total förvirring rådde vid packningsgenomgång. Än en gång TACK Jocke Backman. You're the Chef! Imorgon får vi klara oss själva…
Brunt, grått, gröt…ägg!?!
Imorgon: täthetstest. Ansiktsmask? Loréal?

Tack och adjö för den här dan! M&M - FS14 på livgardet

FS14_3_Fika.jpg
Fika på Livgardet
Måndag 18/2 -08
Vart är handdukarna?? Intimhygien med handservett… blä! Sen igår kväll har vi sett fram emot gröt, ost och leverpaté (helst inte blandat). Grundlurade upptäckte vi att det var en gammal matsedel. Ägg! Det skulle det ju vara imorgon. Efter en härlig stund i den gemensamma matsalen dök våra medmusikanter upp och mot filmsalen bar det.

Stackars gruppchef Thomas (rotationsgrupp 9) förärades med ett gäng rockare som naturligtvis inte kunde sina befattningsnummer. Dechifferingskoden var omöjlig att knäcka för 91:an Karlsson med anhang ;) Incheckningen - eller hette det inryckning? - blev en smidig filfördelning för musikerna. Tack Jocke! Med inkallelseordern i högsta hugg svarade vi en efter en Nej på efterfrågan om skattesedlar och yrade om passnummer. Tack Marianne… tålmodigt!

Kaffet är gratis, dagtid, i mässen. Värt att notera.

Glada systrar tog emot en skara sprutsugna artister och blodflödet gäckade systrarna något; snålt dripp-droppande Doktor Holmberg var sparsam med shotsen och en lycklig Löwgren gladdes över att slippa en spruta medan övriga gruppen avundades ljudteknikern Mathias 14 skjut.

Karl XII:s beryktade, Turkiska, kåldolmar gladde oss vid lunch och allt flöt på bra tyckte vi; i denna omgivning av brunt, brunt, brunt, brunt och en skvätt grönt. Men ack!! så vi bedrog oss då vi närmade oss Einsteins, beryktade, svarta hål: Persedelutlämningen! Där står tiden still… HELT STILL… typ blickstill… eller som det, så fint, förhåller sig i den Finska jenkan. Ett steg framåt innebär två steg bakåt. Lååångt bak! Helt enkelt öken. Backman är ett under av uthållighet. Vi, dina trogna undersåtar, föll närmast ihop av tristess och förvirring inför denna omöjligheternas, omöjliga, möjlighet. Vad *#%! ska vi ha på oss??!?! Get in 13.00 Soundcheck ? Grand Finale, med smärre brister i pårustningen, 15.45. Strålande! Närmast världsrekord i denna mäktiga upprustning, men frågan kvarstår: Vad *#%! Ska vi ha på oss?!? (Johansson efterfrågar ihärdigt stridsbikini och fältbinda)
Helt utmattade av kramper i armar och total avsaknad av stimuli, typ kaffe, vacklade ett sorgligt rock&roll-gäng upp mot logementet.
Middag… kardemummamjölk, är det ok?! (JA!!) Bra priser i mässbaren! men dålig DJ Någon har ansträngt sig och målat av schysta stridspittar. Exotiskt!


God natt dag 1½! M&M

Söndag 17/2 -08
Döden tänkte jag mig så… grått, brunt och trist… Vart är alla? Kaffe? Är vi inte värda det efter att ha tagit oss ut hit? Äntligen logement!! Kaffe?? Maria och Mia, Mia och Maria… Maria och Mia…M&M!
Ensamma på Livgardet i Kungsängen.

God Natt/Johansson och Löwgren

Sidan publicerad/ändrad 2010-10-14 kl. 10:28 av Tomas Boström.