Dagbok FS10

Roland Rosenqvist var ledare för den grupp fältartister som i december 2005 tjänstgjorde vid den svenska kontingenten i Afghanistan. Gruppen bestod av följande medlemmar: Roland Rosenqvist, ledare, sång Linda Andersson, sång Jocke Backman, gitarr, sång Henrik Johansson, trummor Fredrik Landh, bas


13/12
Jaha, då var det dags att summera resan. Det har varit en intensiv resa med fokus på säkerhet, Livet nere i Afghanistan är pressande för tjejerna och killarna med tanke på hotbilden mot ISAF/Svenskarna.
Jag vill passa på att tacka lite folk för denna resa. Först och främst vill jag tacka hela kontingenten för att de tog beslutet att låta oss komma ner så snabbt efter olyckan, ett stort tack till kontingentchef Matthias Landström som trots sitt pressade schema tog sig tid att vara med oss en hel del, med en sådan chef skulle vilken arbetsplats som helst vara en glädje att gå till. Stefan Svedrin, tack för din insats och ditt positiva sinnelag, en ära att jobba med dej. Stefan Nilsson, I din närvaro känner man sig trygg, tack för turen trots hotbilden.
Emil och Martin, tack för otroligt fina bilder, vi tappade vår kamera så fort vi kom ner, hehe. Roland, för sin introduktion av gentlemannaspelet Lanter
Emil och hela gänget som hjälpte till med prylarna i MeS, ni är guld värda, tack för er insats.
MOT:arna vid PRT inne i MeS för deras video dom gav oss, då gick det inte att hålla tillbaks tårarna ”det är nog min starkaste upplevelse genom alla mina missioner jag gjort genom åren, tusen tack”.
Och sist men inte minst vill jag tacka min orkester för er insats nere i missionsområdet, ni är fantastiska musiker men framförallt underbara medmänniskor, ni har tagit denna uppgift på största allvar och har funnits till för alla i området, tusen tack. Nu ska jag hem och smälta denna resa.
Tack för att ni läser denna dagbok.
Hörs någon gång i framtiden. Over and out
Rolle

12/12
Sista kvällen med gänget..
En vecka kan kännas som en evighet, men för en fältartist i Afghanistan är en vecka ingenting. Mitt hjärta slår hårt för detta land, och killarna samt tjejerna som Sverige bidrar med gör heroiska insatser, och är fantastiskka människor!
Jag har sagt detta förut och säger det igen; Jag önskar att alla människor, Bara för en dag, kan få känna på livet i denna värld. Naiv må jag vara , men jag är övertygad om att det skulle ändrar världsbilden för många människor!!
I dag är sista dagen i Kabul. Solen skiner och det är behaglig temperatur. Jag börjar dock känna allt av smuts och damm, blöder näsblod och rethostan är påtaglig. Rolle har informerat truppen om att en mission på ett 6 mån innebär "en tegelsten damm i lungorna samt en liten bajskorv " Mums..;)
Gårdagens spelning gick kanon och folk är otroligt glada och nöjda. Idag ska vi spela akustiskt på vår egna camp- Camp Carlborg,en skön avslutning för oss alla. Minnen vi kommer att bära med oss har blivit dokumenterade av många, vi har fått en uppsjö blider och filmer! Tusen tack! Nu ska jag kolla låtar inför kvällen .9203 tackar denna gång för sig, och önskar er alla en God Jul och Gott Nytt År!
Ängna dock en tanke på de som inte har el, mat, vatten och värme.. De är många miljoner människor. Skänk en slant, eller en extra tanke..
Denna mission har betytt massor, att få känna sig behövd och att bidra är otroligt viktigt. Kram för denna gång/// Linda

11/12
Denna dag hade inte några planerade utflykter eller göromål så vi unnade oss en liten sovmorgon följd av fria aktiviteter. Efter lunch blev vi guidade till den Afghanska söndagsmarknaden inne på campen. Där fyndade vi bland sjalar, dukar, stenar, rosa marmortelefoner, kroksablar mm. Vi kan tyvärr inte avslöja specifika inköp då den stundande julens frid skulle vara i fara. Eftermiddagen bjöd på Tv-spel, kaffe och bokläsning. Kring 1900 skrevs en modifierad låtlista inför kvällens gig. Kl 2000 var det dags igen. Denna kväll med en större publik från start. Uppenbarligen på grund av ryktesspridning.
Åter igen var det en given succé. Efteråt blev vi fotograferade av i stort sett alla i publiken. Vi fick likt Beatles fly fältet hem till Camp Carlborgs trygga famn. Innan sängdags satt vi tillsammans med våra stolta svenska soldater i gott samkväm till ca 2400. Ännu en dag till ända.

Tack och bock!
Edra ödmjuka tjänare,
Jocke och Henka

10/12
Så var det dags för första spelningen i Kabul. Vi började ganska tidigt på morgonen med att traska bort till giglokalen som var ett tält under tysk förvaltning. Eftersom vårt eget PA inte kunde flygas ner till Kabul i tid så blev vi tvungna att förlita oss på våra tyska vänner i ljudfrågan. Vi packade upp vår backline och kunde därefter konstatera att det skulle ta oss en stund att komma till rätta med ljudanläggningen som hade vaknat på fel sida. Efter några timmars jobb hade vi dock lyckats komma i ordning på scenen och allt var klart för giget.
Timmarna före gig använde vi till kropps- och persedelvård i sann soldatanda. Vi skrev oss en ny låtlista och begav oss till tältet för spelning. Väl framme gapade dansgolvet tomt så när som på de ansvariga för ölförsäljningen och våra svenska vänner. Vi hade räknat med en lite magrare uppslutning denna första kväll då rykten florerade om att vi var utsatta för konkurrens. Tyskarna hade ordnat någon form av danskväll som tydligen väntades dra storpublik. Vi lät oss dock inte nedslås utan skred till verket med dunder och brak. Till vår stora glädje hann vi inte dra av mer än ett par låtar förrän tältet var fullt av glada soldater som gärna sjöng med i våra alster. En väldigt rolig spelning med väldigt bra stämning är väl vad man kan säga för att sammanfatta kvällen.

Fredrik Landh

9/12

Hej och god kväll. Nu är håret tvättat och det sista nätterna ska vi lyxa till det med plåtsängar o skumgummimadrasser, yippie. Flygningen gick bra och det är skönt att vara tillbaka här på Camp Warehouse.
Vi har 2 större gig kvar och dessa blir av hos tysken, dom har den lämpligaste lokalen. Resan från flygplatsen idag väckte starka minnen, jag kommer ihåg vilket intryck alla barnen som finns överallt gjorde på mig förra gången jag var här. Små ungar med vackra bruna ögon täckta av lort med stora leenden, jag ville ta med alla hem. 1 år har nu gått och barnen springer fortfarande efter bilarna med sina breda leenden och tummen upp. Denna gång blev jag däremot inte ledsen och förtvivlad över deras misär, denna gång blir barnens leenden symbol för landets framtid. Trots eländet finns det hopp om en bättre framtid och alla dessa barn kommer att växa upp med nya värderingar. Förhoppningsvis med lite hjälp så kan livet i Afghanistan bli drägligt för både kvinnor och barn, med en gnista hoppfullhet ska jag åter sluta mina blå för att möta en ny dag i Kabul.

8/12
08,00 Jag befinner mej just nu i ett jättetält på en Nato-brits, och i öknen finns det mycket sand och otroligt mycket damm, överallt, till och med i sovsäcken. Men vet ni? Det känns riktigt bra att få vara tillbaks på öken campen i MeS, idag väntas lite skjutövningar vid de Afghanska bergen, ni kan tro att det lyser i ögonen på grabbarna, jag återkommer efter övningen, hej hej. 18,15 Ja, vad ska man säga? Panga fick de allt, Ak5, granattillsats samt pistol 88, under tiden pojkarna lekte så blickade jag ut över det enorma landskap som låg framför mig.Plötsligt från absolut ingenstans dök några Afghaner upp, och sen några till, dom cyklade och sprang mitt ute i öknen, dom samlades på tryggt avstånd för att efter skjutningen brutalt kasta sig över de patronhylsor vi spillt, detta skådespel är bara ett litet bevis på vilken absurd tillvaro dessa människor befinner sig i. Ord kan icke beskriva men det är helt galet i detta land. 24,00 Puh, vi har nu klarat av vår första stora spelning, visst är det kanon att spela akustiskt men jag måste ju säga att det är enormt tufft att få Henkas trummor i ryggen. Musiken fick den effekt vi önskade, ett par timmar av Rock och glädje, någon tår och hög allsång. Jag älskar för tillfället mitt jobb! Så mycket känslor och tacksamhet. Men nu må vi sova, imorgon väntar mera äventyr i Kabul.
Kram kram

Linda

7/12

Kära dagbok. Sovmorgon till sist. Kl 0800 förtärdes frukost i bästa engelska anda. Vidare fick vi en kort stund för rekreation och installation i tältet som vi delade med tre tyska soldater och en italienare. Kl 1100 fick vi en mycket bra briefing om det nuvarande läget i Afghanistans norra delar. Denna hölls av Lt. Anders Verner, chef för den svenska sidan av QRF (Quick Reaction Force), tack för det, sedan var det dags för lunch i bästa engelska anda…
Eftermiddagen ägnade vi åt att kontrollera att vår utrustning hade klarat resan från Sverige utan allt för stora materiella förluster. Allt såg bra ut. Vi samlade ihop de prylar vi behövde inför kvällens akustiska spelning på PRT (Provincial Reconstruction Team) i Mazar-E-Sharif centrum. Kl 1900 Bar det av i splitterskyddad kolonn. Det var inte utan viss nervositet på grund av det spända läget i regionen. Väl framme möttes vi av en förväntansfull skara svenskar och engelsmän. De som jobbar på PRT sitter mer eller mindre fast i dessa lokaler hela tiden.
Spelningen var en omedelbar succé. Vi öppnade med intentionerna att spela ca 45 minuter men, det slutade med ett par timmar. Det var allsång och önskestund om vart annat. Vi hade förmodligen aldrig slutat om inte vår eminenta trummis och underskriven hade spräck sitt ögonbryn med sin trumma. Han fick i rask takt eskort till sjukvårdarnas residens för att sy igen skadan med tre stygn, Purpleheart??? Sedan bar det av hemåt för omedelbar sänggång.
Ännu en innehållsrik dag i detta fascinerande, gripande land.
Tack.
Lt. Backman & Lt. Johansson
(Alltid till eder tjänst)

6/12

Vaknar upp tisdag morgon av en ljudlig stämma som vänligt men bestämt berättar att vi är på väg att landa i Kabul om sådär femton minuter. Min första reaktion är, eftersom jag har fönsterplats, att titta ut genom fönstret för att orientera mig lite. Den synen jag blir mött av är helt fantastisk. Snötäckta, spetsiga berg som badar i solljus och första mötet med Afghanistan är således mycket positivt. Väl framme på flygplatsen får vi reda på att det blir några timmars fri tid och möjlighet till lunch. Det är förstås ett erbjudande vi musikanter inte kan säga nej till så vi går och käkar lite för att vara tillbaka för vidare flygning till Mazar-E-Sharif någon timme senare. Givetvis går inget riktigt som planerat och vi blir sittande på Kabuls flygplats betydligt längre än beräknat. Tydligen görs det skillnad på vem som beställer en flygning här och eftersom vi enbart är svenskar på planet så är det upp till den svenska staten att betala flygningen och inte ISAF. Vi får samtidigt reda på att vi ska flyga med ett vitryskt team och blir alla spända av ”förväntan”. Planet tankas, besiktas m.m. inom loppet av ett par timmar och vi är till slut redo att inta planet. En rysk arbetshäst visar det sig med inredningen intakt från tillverkningsåret vilket vi gissar vara någon gång sent 60-tal. Måste erkänna att just den här flygningen framkallade en viss nervositet av uppenbara skäl.

Nu lyfter vi och känslan av obehag försvinner snabbt när vi tittar ut genom fönstret. Det visar sig att de berg vi såg under inflygningen över Kabul var småsyskon till de berg som nu är under oss. Väldigt svårt att beskriva utsikten men ordet storslaget känns nästan i underkant.
Skymningen faller och vi landar mjukt och fint i Mazar e sharif för vidare transport mot den svenska kampen som visar sig ligga precis i anslutning till flygplatsen. Väl framme blir det inackordering följt av middag. Boendet är spartanskt men trevligt och vi delar tältet med tre tyska soldater på besök samt några besökare från Sverige som vi rest tillsammans med. Efterföljande middagen är precis vad vi behöver. En mängd olika rätter har dukats upp med kockens specialitet som avslutning: Cheesecake.

Efter ett sådant intag börjar ett dygns resande kännas av och vi avslutar kvällen med att socialisera lite på mässen och tar därefter en tidig kväll. Här börjar tyvärr mina problem. Jag har precis lagt mig till rätta i sovsäcken när jag tvingas inse att de där vattenflaskorna jag drack till middagen inte har gått upp i rök utan nu talar om för mig att jag absolut bör uppsöka en toalett. Det hade ju inte varit någon stor sak om inte hygienbarackerna låg tre mil bort i 0-gradig temperatur. Jag tar mig hursomhelst igenom krisen och väl tillbaks i tältet känns det som att jag ska somna stående. Jag lägger mig till rätta igen och upptäcker till min fasa att en av tyskarna, helt från ingenstans, har dragit igång ett timmerstocks inferno i näsan. Volymen han lyckas frambringa ur sina näsborrar skrämmer mig och jag tvingas ta skydd inuti sovsäcken tyst tackandes Kungsängens materialförråd för att de skickat med öronproppar.

Halv sju vaknar vi alla med ett ryck inför ett öronbedövande dån. Det visarsig att flygningarna börjar tidigt idag och landar ungefär hundra meter ifrån vårt tält. Vilken röta man har ibland……..

Fredrik Landh

5 /12
Hej alla.
Då var det dags för fältartisternas 3:e mission i Afghanistan FS10.
Roland Rosenqvist har åter tagit kommandot och med sig denna gång har han, Joackim Backman, Henrik Johansson, Fredrik Landh och jag Linda Andersson, hoppas ni följer oss och våra äventyr i detta otroliga land.

Kära dagbok. i dag bär det av, det känns pirrigt, lite oroligt men jättespännande.
Jag sitter nu på planet efter några trevliga repdagar i Stockholm och är redo!
Efter mitt första besök FS08 så tänkte jag: hit vill jag igen och åter tackar jag Rolle för denna chans. Den här gången känns det dock lite annorlunda, vi har alla följt den
tragiska olycka som hänt i Mazar-E-Sharif och nu hamnar vi i efterbörden av denna sorgliga händelse, detta väcker så klart väldigt mycket känslor.
Hur är stämningen bland de våra?
Åker man själv ner med livet som insats?
Kommer vi fältartister att få killarna och tjejerna att för några timmar slappna av och känna glädje? Alla frågor kommer att få svar när vi väl är på plats, men visst finns det många tankar. Planets motorer surrar sövande och dom välparfymerade Turkiska flygvärdinnorna har fullt upp med sina vagnar och koppar, nu ska jag försöka sova så att jag är utvilad när jag anländer.

Hej ifrån Linda

24-26 oktober 2005
Ja, då har vi samlats 2 månader innan avfärd för att göra utbildningen inför vår resa till Afghanistan, känns lite konstigt att ha utbildningen nu när man är van att göra direkt i samband med avfärd.
Anledningen till att vi gör vår utbildning så mycket tidigare är att vi har haft problem med rutinerna på sjukan, samt att vi gjorde vår utbildning tillsammans med Liberiagänget som behöver extra mycket sprutor.
Kändes mycket angenämt att få göra utbildningen med dom, ett skönt gäng det där som ska till Liberia, lycka till.
Det var de gamla vanliga rutinerna, sjukan, tilltätningsprov förrådet osv.…
När vi anlände till sjukan var man ju spänd på vad som skulle hända denna gång, vi tar oss igenom systrarna som ger oss sprutor i massor, kolla sänkor, tar blodprov, hörsel o syntest osv, allt flyter på som det ska. Sen var det dags för doktorn, och han slog till med ett HIGHSCORE, Han underkände alla ”inklusive Liberiagänget” ,hehe. Men gammal i gården så tog man det lugnt, lyfte luren och slog ett par snabba samtal och alla blev godkända,hehe. För övrigt känns det som att Livgardet har fattat vidden av att de utbildar Fältartisterna, det är mycket mer ordning på torpet nu, tumme upp.
Det ska bli skoj att få åka ner till Afghanistan igen, jag är lika spänd denna gång, och jag hoppas på ett virrvarr av känslor som ska slå emot mej när vi landar på Kabul Airport den 6:e december.

Fortsättning följer

Rolle

Sidan publicerad/ändrad 2010-10-14 kl. 10:28 av Tomas Boström.