Dagbok från Liberia - LA01

Fyra fältartister har nyligen landat i Sverige efter att ha tjänstgjort i Liberia vid LA01. Här kan du läsa om deras egna upplevelser.
Från_v_Mats_Granberg,_Pelle_Claesson,_Sara_Borch_och_Daniel_Borch.jpg
Från v Mats Granberg, Pelle Claesson, Sara Borch och Daniel Borch
2004-05-26
Oj oj. Idag gick vi upp kl 06.00. Packade klart våra resp, väskor, åt frukost samt rullade iväg kl 07.00 från campen till Roberts International Airport. Vi kom till flygplatsen kl 9 och fick vänta i väntsalen till 16 15 ca då vårat plan avgick. Under vår väntan så fick stifta bekantskap med en 52 årig herre som hette Willet. Han hade bott i Sverige (kom hit 1969) och jobbade som elektriker. Det svenska språket hade han full koll på och varför han flyttat tillbaka berodde på att hans mor bodde kvar i Liberia och behövdes ta hand om. Han skulle dock flytta tillbaka till Sverige när hon har gått bort. Det var lite lustigt att träffa på en man som förklarade att han hade kvar sina döttrar i Sverige och att han bodde på Wallingatan i Stockholm... Världen är liten ändå...
Nåväl, vi väntade och väntade och väntade och... Det var varmt hela dagen. Äntligen fick vi kliva upp på flygplanet, en Rysk Tupolev... ?!Åhnej tänkte undertecknad men det blev en glad överraskning att åka i detta ryska flygplan. Det var ju enbart ett fraktplan, Personalen var trevlig. De satte in golv och stolar när de lastat färdigt... hm? Vi hade ett helt flygplan för oss själva och det fanns gott om plats så att vi led ingen nöd. Vi fick några mackor ombord och de smakade gott efter en hel dags väntan på att få komma hem. Vi kollade på en film ombord, somnade för att vakna lagom innan vi landade i Västerås ca 8 1/2 timme senare utan att mellanlanda. Blev hämtade med buss i Västerås och åkte till Kungsängen för att rusta av. Vi var dock inte där förrän 05.45 ca (den 28/5). Detta innebar att vi åt frukost på Livgardet, rustade av och sedan så bar det av till våra resp. hem vid 13.30 tiden. Vad det är skönt att vara hemma!!! Detta har verkligen varit en upplevelse. Det tog ca 1 dygn att ta sig hem till kära Sverige. Man känner att det kommer att ta några dagar att aklimatisera sig här hemma igen. Det är helt enkelt olika var man föds här i världen... minst sagt!

2004-05-25
Vi gick upp kl 8.30 ca. Idag blev vi bjudna på lunch i Monrovia av staben här nere. Det var en bra resturang som ligger vid havet och därmed har man atlanten i blickfånget under intagandet av en välsmakande hamburgare med sallad och pommes frites. Vi blev mätta och glada över detta trevliga intiativ av våra överordnade. Vi blev avtackade och fick varsin present…! Två presenter till och med. Resturangen heter Mama Mambas Restaurant och man driver också ett hotell. Tydligen blev en amerikan knivmördad på det här stället i morse av en Liberian som egentligen bara skulle göra inbrott… Mycket obehagligt att befinna sig så nära våldet och döden. Nåväl, efter denna utsökta lunch så fick vi åka och bada i en pool som ligger ca en km ifrån campen. Det är en Libanes som driver ett resortcenter som Amerikanerna byggt upp från början men som man övergav när kriget drog igång . Detta mina vänner, att få bada, var utan att överdriva en oerhörd seger. Att få bada i en pool… som vi har suktat Ikväll skall vi spela för några inbjudna gäster. Sista kvällen med gänget. Vi åker kl 7 i morgon bitti. Man kommer nog inte att fatta hur stort det här äventyret har varit förens man kommer hem och får smälta intrycken.

2004-05-24
Idag skippade vi frukost. Vi blev intervjuade av Radio UNMIL. Vi sjöng tre låtar ackompanjerade av djembe och akustisk gitarr. Trevligt. Vi blev bjudna på middag hos Irländarna under överinseende av Tex, deras welfarekille, som är en oerhört sympatisk man och som också har servat oss fältartister under hela vår vistelse här. Irländarna har varit jättetrevliga mot oss. Giget i kväll uppskattades högt även om det var lite folk. Irländarna fick inte partaja och svenskarna, en del, hade beredskap och var trötta. Irländarna spelade förband med sina säckpipe blåsare. Underbart. Vi fick prova deras säckpipor men det var svårt att få ljud i instrumentet… he he. Bangladesh truppen här nere var inbjudna ikväll men ingen dök upp. Vi har blivit ryktbara här nere bland andra nationer som hört talas om ”the great Swedish band” och som vill komma och lyssna. Det känns ju naturligtvis jättekul. Det blev sängen efter giget. Pelle, Sara och Daniel har nu läst ut sina repektive böcker vi haft med oss… God Natt.

2004-05-23
Vi åt brunch mellan kl 9- och 10. Söndagarna här nere är heliga. Det är aktivitetsfritt. Undantaget är en promenad på ca 5 km utanför campen där vi fick tillfälle att prata med litegrann med de människor som bor i området. Intressant. Undertecknad fick själv prata med en pojke som hette William och var 12 år. Han hade sin kompis med sig som var lika gammal.
Bägge pojkarna slöt upp med oss i slutet av promenaden och William berättade att han fyller år i Augusti. Jättesnäll liten kille. Jag försökte förklara för honom vad snö var och hur det kunde se ut i Sverige på vintern men han tyckte det lät mycket märkligt… Som 3 –barnsfar så kniper det i hjärtat när man ser vilka levnadsvilkor de här underbara barnen lever under. Det som är slående är ändå det spirande hopp man förnimmer hos folk här i landet. Många tankar snurrar i mitt huvud. Perspektivet vidgas något när man får se hur det ser ut i verkligheten utanför Nordens trygga famn. Vi tittade på en dokumentär i matsalen ikväll och åt våfflor!!!
Det smakade smaskens kan ni tro. Dokumentär handlade om just Liberia och problematiken här i landet under hösten 03. Då var det verkligen kaos här i landet men det har lugnat sig sedan Charles Taylor gick i exil i nigeria. Problemet som finns här i Liberia har även funnits i Sierra Leone som ligger granne med Liberia i norr. Där är det tack och lov en helt annan situation idag än för bara två år sedan. Det finns hopp för Liberia som fått gå igenom samma problematik som Sierra Leone. Vi somnade ca 01 .00.

2004-05-22
Vi sov till 08.30 och missade återigen frukosten, men vi behövde sömnen såväl efter de ”fyspass” vi gör när vi spelar på kvällarna. Det är nog det absolut värsta i förbrännar väg vi varit med om.
Idag käkade vi lunch och efter det begav vi oss till Monrovia för en guidad shoppingtur. Mycket intressant. Vi stannade först vid en ”allt i allo” marknad där vi bara strosade runt. Insöp atmosfären och kollade på folk. Det finns mycket libaneser här nere som driver det mesta av affärsverksamheten som existerar, åtminstone i Monrovia.
Det är verkligen fascinerande att känna dofterna här nere. Det doftar helt enkelt annorlunda. Afrika är annorlunda på många många sätt.
Vi for vidare till klädmarknaden där det handlades mycket av oss fältartister. Olika afrikanska plagg, halsband och även en helt ok djembe liknande trumma var något som undertecknad fick glädjen att köpa. Principen här när man handlar är att erbjuda hälften av det pris som utges. Man får helt enkelt deala priset på allting. Kan vara svårt ibland som lite mesig svensk… Jag menar att bara detta fenomen är en intressant kulturkrock.
Vi kom hem till Camp Clara igen lagom till middag kl 17.
Irländarna ska vara förband till oss här ikväll. De är mycket kompetenta musikanter som spelar sin särpräglade folkmusik inkluderat traditionell säckpipehord som vällde in strax innan vi skulle börja.
Det var extremt mycket folk här ikväll då det fanns civila i publiken som bjudits in speciellt i kväll. De arbetar i vanliga fall inne i Monrovia. Kvällens gig var sanslöst. En sådan respons!
Vi spelade för första gången utan paus här nere (ungefär 1,5 timme) och det, mina vänner, gör vi nog inte om. De sista 4 låtarna var det på gränsen till outhärdligt att spela. Värme, fukt, värme, fukt….. Ja ni fattar säkert. Ett kanongig ändå. Nu skall vi sova gott. God natt!

2004-05-21
Vi vaknade cirka 08.00. Vi orkade inte äta frukost idag. En lugn och skön dag för oss fältartister. Det är många intryck som skall smältas efter gårdagen.
Det hände dock något otrevligt idag. En svensk soldat blev spottad i ögat av en spottkobra. Han kom ut från telefon- och data containern när det rasslade till och svedan i hans öga var ett faktum. Undertecknad kom förbi samtidigt som soldaten stod böjd ner över marken. Jag trodde då att han tappat något och frågade om jag kunde hjälpa till…!
Det gick dock bra för honom tack och lov. Några av världens farligaste ormar finns ju här nere trots allt så det gäller att hålla koll på var man sätter ner fötterna…
Doktorn här nere manade manade löjtnant Claesson och löjtnant Granberg att tvätta händerna och smörja med Alcogel ordentligt innan lunch. Denna lilla fadäs kan ju få stora konsekvenser då bakteriefloran här nere är annorlunda. Nåväl, detta åtföljdes utan protester. Vi spelade för irländarna idag, i deras mysiga utomhusbar. Det kändes lite tveksamt från deras håll under första set men i andra set exploderade stället kan man säga. Det blev helt enkelt SEGER IGEN!! Det är fantastiskt vad man får uppleva som musikant ändå. Det är inget annat än ett privilegium. Här sitter man och spelar med Atlanten bakom scenen och ca 30-35 grader varmt i luften klockan 22 på kvällen med stjärnhimlen som tak. Fantastiskt!
Åter ett lyckat gig och en lyckad dag. Vi somnade ca 00.00 som grisar i vårt kära tält under våra fina nät.

2004-05-20
Det värsta ovädret de haft här nere hittills slog ner med buller och bång, kraftig åska och ett regn som svämmade över alla diken och flera tält här inne på Campen. Detta höll oss vakna hela natten.
Aj, aj, vi försov oss idag. Vi vaknade 06,35 och skulle ha varit på plats 06,30 för att åka pansarfordon och vara med på patrullering i Monrovia. Det löste sig dock, vi hade nog lite grus i ögonen hela fältartistgruppen, men det gick över förvånansvärt snabbt. Denna patrullering mina vänner var i sanning en upplevelse. Det började med att vi rullade i kolonn längs en oerhört lång gata kallad Somalia Drive. Denna gata är en enda lång marknadsplats där afrikanerna säljer sina varor. Man blir helt knäckt över hur välklädda, rena och stolta människorna är här är trots all fattigdom som är utbredd i landet. Cirka 80 % av befolkningen lever under existens minimum.
Det vi gjorde var också att kolla upp så kallade pick up points. Vilket innebär att de fighters som ska avväpnas samlas vid de här ställena och blir skjutsade till speciella platser. Här läkarundersöks de och får 150 dollar för att lämnar in vapnen. Man skall då veta att de här så kallade krigarna är riktigt farliga människor som inte drar sig för någonting. Så kallade fighters är i själva verket barnsoldater som tränats av bland andra Charles Taylor under 90-talet. Dessa har ofta rekryterats genom att tvingas skjuta ihjäl någon eller några familjemedlemmar och på så sätt tas upp iden nya gemenskapen. Man blir då en fighter. De här barnen är idag i 15 – 20 års ålder och har tillbringat de flesta åren av sina liv till at plundra, våldta och mörda andra människor. Det förekommer även kannibalism i de områden vi befinner oss i. Man äter upp andra människors hjärtan, njurar och dricker deras blod för att få kraft. Man graderas högre upp i hierarkin om man begått dessa vansinnesdåd. Det märkliga är att välutbildade människor gör dessa illdåd trots att de vet att det är fel. Droger är i princip standard ibland fighters vilket leder till att de är helt opålitliga och kan hitta på vad som helst när som helst. Man skall dock komma ihåg att de allra flesta människorna i Liberia vill ha fred och det märks när vi nu är här. Man uppskattar att det är cirka 35 000- 50 000 fighters som springer omkring med vapen och det är de som man nu avväpnar. De gör de dock frivilligt men man kan första problematiken kring hur det skall gå för dessa barnsoldater som berövats sin barndom och tvingats begå vidrigheter. För att döva sitt samvete använder man droger. Charles Taylor är den person som haft makten i Liberia fram till hösten 03. Han finns nu i Nigeria där han lever i exil. Hans anhängare finns dock kvar i form av fighters som lämnats vind för våg i djungeln.
När vi var ute på patrull idag så hamnade Daniel och Mats vid en pick up point. Det var endast en pansarvagn på plats, ca 5 man totalt. Det var obehagligt att ha 60-70 fighters samlade på en plats där det normalt skall förekomma ca 10 pansarvagnar. Fighters’arna rökte jointar och var höga som hus med sina vapen i högsta hugg. Daniel och Mats var ensamma på platsen med dessa människor i ca en halvtimma. Man skall komma ihåg att varenda en av dessa fighter har ett antal mord och våldtäkter mm på sina samveten. En märklig upplevelse kort sagt.
Under patrull får vi reda på att hela kolonnen skall bege sig till gränsen till Guinea där det har hänt någonting, vi fick inte veta vad. Detta kändes ju spännande på sätt och vis men innebar att kvällens spelningar fick ställas in. Nåväl, efter halva vägen till gränsen, ca 8 mil, fick vi order om att vända till Camp Clara där vi bor. Man behövde oss inte längre… Så lortiga som vi var när vi kom hem har nog sällan skådats – men man är ju i det militära. ; ) Trötta och omskakade satte vi igång med förberedelserna inför konserten.
Vi spelar på samma scen varje kväll, 6 gig totalt, och det känns skönt. Gårdagen spelning och även dagens var helt sagolika. Alla är verkligen schyssta och tycker att det är toppen att vi är här. Det är för övrigt toppen att vara här också. Afrika är märkligt men fantastiskt.

2004-05-19
Vi gick upp 07.30 efter en skön nattsömn. Det skall dock sägas att grodorna håller låda under nätterna. Det finns termiter här som bygger bon under tälten här på området men vi har klarat oss än så länge. Termiter äter tydligen allt som kommer i deras väg. Värmen är än så länge svårhanterlig. Vi är nog inte skapta att bo på dessa breddgrader. Ett misstag man gör så här i början är att gå lite för snabbt och göra olika saker för snabbt. Det funkar inte i längden för då svimmar man helt enkelt. Man skall dricka kopiösa mängder vatten då risken för uttorkning är stor. I synnerhet när vi spelar. Doktorn tog ett snack med oss idag inför kvällens show. Han meddelade att vi skall dricka kopiösa mängder vatten. Vanligtvis får man inte ha fysisk träning de 10 första dagarna här men vi fältartister får bli undantaget. Vi delar upp giget i två delar (35 minx2). Det blev succé bland både svenska och irländska soldater. Superkul gig med en enorm respons. Det började regna kopiöst under andra set. När vi spelade U 2: s ”Still haven’t found” exploderade framförallt våra Irländska vänner och sjöng med i refrängen i KVADRAT!!
Mycket lyckat gig. Det känns skönt att ha klarat av det första giget med BRAVUR. Hurra nu sover vi gott.

2004-05-18
God morgon Afrika! Vi sov till kl. 9.00 lokal tid (11.00 svensk tid).
Vi skippade frukosten som är mellan 7-8 varje dag utom söndagar då man intager brunch mellan 10-11. Vi blev efter en ganska lätt nattsömn, som förövrigt ackompanjeras av osannolikt stark grodsång varje natt, briefade av Major Patrik Bäck. Han är också vår egen ”handledare” här nere och finns tillhands närhelst vi behöver hjälp av något slag. Han är en mycket trevlig person som är toppen. Vi kollade utrustningen som vi skall spela på och upptäckte att det fattas två st diskant toppar på PA:t plus en pod till gitarrist Granberg. Det löser sig nog. Vi skulle ha spelat på en scen vid havet som Irländarna dock bara färdigställt till hälften. Vi spelar i stället i svenskarnas matsal och det kommer att bli bra. Vi har stora förväntningar på oss men det känns bara kul. Irländarna har tillsammans med några av de våra(svenska soldater alltså) satt ihop ett band som spelar Irländsk folkmusik. Det finns också ett Afrikanskt soul-reggeae band som har spelat på campen några gånger. Vi plockade upp all utrustning och soundscheckade. Funkar bra. Vi åt middag, tog det lugnt och somnade 22 30 ca lokal tid. Vi behöver sömn nu.

2004-05-17
Jahaja! Efter tre dagars rep och lika många utbildningsdagar är det då äntligen dags att rycka in och få bege sig till Liberia med fältartistgruppen. Vi träffades kl. 10 på Svea Livgarde i Kungsängen och kollade igenom våra respektive tillhörigheter, kläder etc. Vi som åker är alltså Kapten Daniel Borch, Löjtnant Sara Borch, Löjtnant Mats Granberg och slutligen jag som skriver denna dagbok, Löjtnant Pelle Claesson. Vårt enda problem var att det fattades två stycken baskermärken. De gick inte att få tag på vid livgardet men det löste sig dock när vi kom ner till Liberia då Major Patrik Bäck trollade fram de förlorade baskermärkena. Nåväl, vi avgick med buss från Livgardet till Arlanda medelst buss.
Väl där så slöt vi upp med övriga soldater som varit hemma på ”liv” och nu skulle ner igen för tjänstgöring. Planet avgick 18.00 ca och det skall tilläggas att det kändes mycket spännande för undertecknad och övriga fältartister att åka, jag menar AFRIKA, TROPISKT KLIMAT mm. Nu börjar vi verkligen snacka…!
Det var sannerligen häftigt att mellanlanda på Mallorca för tankning av planet. Det tog ca 1 timme och kl. 22.00 lyfte vi igen för fortsatt färd till Liberia i Afrika. Det var en upplevelse att få se Nordafrika ”by night” s.a.s. med utsikt över staden Alger bl a. Det var svart ute men olika städer lös upp med sin närvaro långt där nere på marken. En märklig känsla var det också när vi efter ca 20 min in i Afrika märkte att det verkligen var helt svart nere på marken. Inga upplysta städer så långt ögat kunde nå. ”Hoppas att planet inte måste nödlanda” tänkte jag utan att egentligen vara särskilt orolig.” Det är verkligen en upplevelse att få se ”mörkaste Afrika” från luften. Vi landade i Liberia ca 03.30 svensk tid (01.30 lokal tid). Vi åkte konvoj från Robertsson International Airport (som förövrigt har en av världens längsta landningsbanor med sina 11 000 fot då den fungerar som extra landningsbana åt rymdfärjor i fall de skulle behöva landa där) och det tog ca två timmar att åka de fem milen till campen där vi bor (camp Clara).
Vi åkte genom Monrovia som var helt nedsläckt vilket var en märklig upplevelse. Väl framme vid campen så fick vi äta och gick sedan och lade oss. Märkligt nog var ingen i fältartistgruppen särskilt trött efter många timmar i vaket tillstånd men det är klart att man åker inte till Afrika varje dag… Många nya intryck och en växthusliknande tropisk värme slog emot oss när vi gick av planet. Härligt helt enkelt! När vi skulle somna i vårat tält, öppnade himlen sina portar och regnet vräkte ner på ett sätt jag aldrig varit med om förut, över vårat tält. Häftigt avslut på händelserik dag. Och det har ändå bara börjat… Det kommer att bli bra det här.


Sidan publicerad/ändrad 2010-10-14 kl. 10:28 av Tomas Boström.