Dagbok FS24

Fältartistgruppen "Fantastic Ten" under ledning av fältregissör kapten David Jönsson Tronner består av:

Från Vänster...
Anders Olsson, Trummor
Jocke Niehof, Keyboard
Erik Lund, Gitarr & Sång
Mats Nordenborg, Sax & Flöjt
David Jönsson Tronner, Fältregissör, Trumpet & Sång
Martin Pålsson, Trombon & Sång
Jonas Lindberg, Bas
Erik Metall, Ljudtekniker
Knäståendes:
Anna-Lena Björklund, Sång
Elisabet Karlsson, Sång

Affisch Anna-Lena m. logga

 

Första mötet, repdagarna & Livgardet

Redan när gänget samlades första gången hemma hos kapten David förstod vi att detta skulle bli något alldeles extra, aldrig förr har så många fått åka på utlandsuppdrag samtidigt. Vilken lyx det är att få vara med i ett sådant stort gäng!

Vår gedigna repertuar repades in under tre långa dagar och tillslut kändes det som att hjärnan blev lite överhettad i det lilla rummet - men det svänger bra! Nu hoppas vi på att vi har prickat in många favoritlåtar.

Eftersom många gjort förberedelserna innan oss så väljer vi att visa hur vår upplevelse var med bilder. När vi kommer ner återkommer vi med mer utförlig text och upplevelser.

David Rätt klädd

Kapten David har koll på hur vi ska vara klädda, nu har vi ett mål, så här ska vi se ut!

Martin Kläder

Det är svårt det jär med storlekar, Martin visar hur svårt det kan vara... Hur många får plats i de upphållna byxorna tror ni?

IMG_1180

IMG_1232

Det klistras namnskyltar och testas storlekar,       Poseövning på mässen för affischgörandet                                                                                                                                                                                                                perfektion eftersträvas.                                         målet är -superhjältar!          


Anders & Jocke

Anders & Jocke klara för tillprovning av skyddsmask.

IMG_1196

Glada miner, även om några hade lite läckage på masken och fick känns på hur det kan svida...

IMG_1216

IMG_1229

Elisabet lär sig att släcka en brinnande person.    Erik testar skyddsglasögon!                                                                                                                                                                                                                                   


 

Vi har en familjär känsla i gruppen, kapten Davids fru Maria kom förbi på vår tredje repdag och tog lite fina bilder!

IMG_0783Anders & Jonas med fullt fokus.

IMG_0784Jocke dominerar från keyboarden

IMG_0790David är inte bara chef, han rockar också!

 

            

 

Efter sammanlagt sju dagar tillsammans känner vi oss mer än redo att ta oss an vårt uppdrag - Afghanistan, here we come!


 

Dag 1-Måndag den 25 februari

Vaknar innan klockan har hunnit ringa och slås av tanken att idag händer det, idag börjar det här uppdraget på riktigt!


Stämningen på flygplatsen är glad och hjärtlig, solen skiner och det märks att det har varit en lång och mörk vinter när till och med flygplatspersonalen spricker upp i ett extra leende vid vårt försök att övertyga dem om att vi är så pass speciella att vi måste ha minst två handbagage var. Vi är ju ändå glädjespridare påväg på ett viktigt uppdrag; Att ge våra soldater en stunds avkoppling in en anspänd miljö. Vi skickade framvårt norrländska ess Erik L. och hans charmoffensiv lyckades fint då vi fick med fler instrument än beräknat in i finkabinen. Dock med en liten fingervisning från flygplatspersonlaens härligt smånervösa kontrollant som utbrast: "Ni frågar väl innan ni börjar att spela ombord på planet?"

IMG_0156 IMG_1685
Väntan... Destination Mazar



På planet när vi närmar oss vår mellanlandning, informerar kaptenen på knagglig engelska: " I have some good news and some bad, let's start with the bad, we are not able to land on this airport because of the fock(?) but we will continue to another town and go to a hotel…" Vi listade snart ut att fock borde varit fog (dimma) och drog en liten suck, den långa dagen blev just ännu längre. Den goda nyheten? den väntar vi fortfarande på…

Väl framme i den nya mellanlandningsstaden så var vi "the happening of the year". ALLA som någonsin jobbat på den lilla flygplatsen och/eller med säkerhet i staden var med sannolikhet på plats. Till och med pressfotografer stod utanför och fotade när vi tillslut (efter mycket väntan) transporterades med poliseskort till hotellet. Gänget skrattade och skojade om att det inte är varje dag som man får hänga en stund i Turkiet. (Ingen kom vid detta tillfälle ens ihåg vad staden vi landat i hette…) På hotellet höll Elisabet och jag på att få lite extra sovsällskap då vi efter många försök att ta oss in på rummet fick dörren öppnad inifrån av en sömndrucken liten turkisk man. Han var inte helt nöjd med att bli väckt kl 02.15 på natten så vi fick snällt ta och gå ner de fem våningarna för att få ett nytt rum. Den finska kaptenen som övervakade rumsutdelningen kommenterade händelsen med: "Jag har kollat av deras system och rumsutdelningssystem och det enda system som finns är att det inte finns något system"
Sammanfattningsvis blev extratrippen, för vår del, inte enbart till någon nackdel vi fick ett gäng timmars sömn i en vanlig säng istället för hopkrupna på ett hårt flygplanssäte=vinstlott!

IMG_0318

 

   

 




Dag 2 -tisdag den 26 februari

Upp tidigt för en ny poliseskorterad transport till flygplatsen där pressteamet nu uppdaterat sig med ett filmteam!

IMG_0402  
   

Det kändes skönt och lite pirrigt att landa men med ett fantastiskt bemötande från vår welfare Sara kändes det genast lugnt igen. Nu är vi äntligen på plats och kan börja jobba!

IMG_0444  
Vår welfare Sara och David  


Efter lite ordentlig mat i sällskap med härlige Andreas i den amerikanska matsalen som hade en kö som ringlade sig lång., fick alla ny energi. Det togs tag i alla dessa kollin med prylar, uniformer, instrument osv. och vi började lasta in i containern som skulle ta oss den sista biten fram till CNL.
I transporten fick vi både hänga lite mer med Arméns musikkår som är nere samtidigt och möjlighet att prata lite med några soldater och för en större inblick i deras arbete här nere.

   
   
IMG_1747 IMG_1752
Nattmacka och snack med Olof Uppackning i vårt boende på CNL
   

 


 

Dag 3 - onsdag den 27 februari

En tidig start på en dag fullspäckad med info om säkerhetsläget, svenskarnas område, bakterier, ev sjukdomar såsom tex. "Yalla" där beskrivningen löd: Först känns det som att du ska dö, sen blir det bara värre…  och annat matnyttigt eller som vår fantastiske föredragshållare kallade det en "power point rape" och korvstoppning.
Gigdags, Äntligen fick vi visa vad vi fältartister går för! Kvällen till ära blev vi gästade av arméns musikkår och slog nytt rekord -13 personer på scenen samtidigt, vilket ös det blev!

IMG_0532 Extrablås på Baby Love
Blåssektionen växte med 100% Baby Love!

 


 

Dag 4- torsdag den 28 februari

En dag full av intryck!

IMG_0541 IMG_0547
Mats, helt korrekt klädd! Erik  och anders njuter av en kaffe i solen 


Efter onsdagens lyckade spelning tog vi en lite lugnare start på dagen med frukost i solen innan vi gick och hälsade på grabbarna i CQ (Charlie Quebec) som vårdade sina stidsfordon efter ett par dagar utanför campen. David och Elisabet fick känna på hur tung utrustning/kroppsskydd som våra soldater alltid har på sig när de lämnar området, Jonas hoppade in bak i vagnen och förundrades över hur litet utrummet är som de sitter i och Erik M. fick tom provköra ett par meter med Mats som utkikspost för att spana efter fiender (den enda fiende som syntes till var dock en förbiblåsande plastpåse, men ändå:)) 

Medan Zandra kom förbi med sin hund Derby som är tränad för att hitta allsköns märkliga saker så gick grabbarna till campens egna lilla bazar och kikade på mattor.

Efter lunchen fick vi träffa ett gäng av grabbarna i AQ (Alpha Quebec) som fått i uppdrag att ta med oss på en promenad i närområdet för att vi skulle få en bättre inblick i hur landet ser ut och vad våra soltader ser och möter varje dag. Det slutade i en två timmar lång "power walk" med tunga kroppsskydd och med mängder av intryck som kommer att ta tid att smälta:

Upplevelsen börjar redan när vi kliver ut från campen och det känns bitvis som att kliva tillbaka 2000 år i tiden. Vi ser och möter fattiga barn som skrattar, vinkar och hälsar. De nedgångna husen blandas med nybyggda i grälla färger, gluggar i väggen där män arbetar med träramar blandas med småaffärer som säljer saker som vi, hemma i Sverige, hade dömt ut som otjänliga. Vi passerar ett område med små "brädgårdar" där man kan köpa material till sitt hus men enligt tolken vi har med oss är det väldigt dyrt så få har råd med det. Överallt ligger det sopor.

Vi byter färdriktning och kommer in på en asfalterad väg, det är fler människor i rörelse här och det blir tydligt att fattigdom, rikedom och företagsamhet ligger sida vid sida. Vi passerar först en, nästintill västerländsk, hotellbyggnad där det hålls bröllop, det läggs oerhörda pengar på giftemålet här vare sig man är fattig eller rik och längre fram längs vägen passerar vi några fastsurrade kossor som ägarna surrat fast och sprutat med olika färger och mönster för att markera sin äganderätt.

Vi stannar till en stund och hälsar på ännu fler barn, flest pojkar vi ser knappt några flickor och dem vi ser är blyga och tittar undan, de vill bli fotade och se på bilden i våra displayer, de gör tummen upp och vill ta i hand, några av dem knyter näven och knockar mot min och vi börjar att skojhälsa på varann på samma sätt som coola killar gör hemma i Sverige.

Fler av oss uttrycker en vilja att ta med de fantastiskt fina barnen hem för en del har inte ens skor på fötterna. Jag vänder mig om och ser en liten kille krama om benet på en av våra soldater och blir varm i hjärtat, de gör verkligen ett viktigt arbete och jag känner mig ödmjuk och stolt över att få vara här och stötta dem så att de kan göra sitt arbete.

Vi stannar till igen, denna gång för en gruppbild, och mängder av barn kommer rusandes. Trots tidigare vilja att stå framför kameran tvekar de att ställa sig bland oss. Vår Anders som kan några fraser bryter isen och frågar vad de heter och snart står de bredvid oss. Dock ställer sig ingen bredvid mig och Elisabet... Kvinnor i uniform är tydligen lite för märkligt för dem. Än en gång slås jag av att det är sopor överallt.

IMG_1949 IMG_1925
Omringade av barn.

Alla barnen vill hälsa på oss.

IMG_0633 IMG_0675
Barnen brottas om att komma med på bild Gruppfoto med barnen
IMG_0689 IMG_1953
Tack Alpha Quebec för en upplevelserik "powerwalk" Hon ville så gärna komma fram och ta i hand men vågade inte...


Tillbaka på campen väntade nästa utmaning,- pistolskyttetävling. Gänget vet ju hur vi gör vår kapten glad och låter honom vinna... Eller så kanske sanningen är att han var bäst av oss, det känns tryggt.

Kvällens uppdrag är en U2-mässa med campens präst Luisa och vi samlas alla i matsalen för en fantastisk stund, Martin är inte den enda att fällan en tår under cermonin som blev en stund av eftertanke för oss alla efter en händelserik dag.

Mässan avslutades med U2s Beautiful day och vi hade nog gärna tagit resten av kvällen ledig för att få bearbeta allt vi upplevt men ett jukeboxgig var utlovat och självklart körde vi alla på!

Till vår hjälp hade vi ett grymt förband bestående av soltater och Anders på trumvick, som fick oss alla i stämning för att börja leverera önskelåtar, 100 dollar samlades in och lämnades över till PL (Papa Limas) välgörenhetsprojekt.
En, som sagt händelserik dag gick mot sitt slut och vi stupade i säng.

IMG_0703  
U2-mässan blev verkligen fin och lyckad  

 


 

Dag 5 - fredag den 1 mars

Förmiddagen var vigt för packning, först våra privata saker och sedan all teknik. Vi märker tydligt att vi har varit här i några dagar nu, folk börjar att känna igen oss och tiden det tar att ta sig från punkt A till punkt B har utökats med flera 100 procent. Alla hälsar och vill gärna bjuda in oss eller bara stanna till och prata en stund. Vilka härliga männsikor vi får chansen att träffa.

Vi riggar upp en mindre tekniksättning och giggar utomhus till fredagens bjudning av våfflor, det blir en rätt så familjär känsla och det sjungs med lite här och där. CO Michael Claesson fyller år och han får sig en liten specialsång och självklart ett "Ja må han leva" där alla klämmer i från tårna, musiker som soldat. Han tar tillfället i akt och tackar oss för vår vistelse och ger oss alla en vacker blå sten som är typisk för Afghanistan.

Självklart tar David upp tråden och delar ut vårt coin till Michael och passar på att lite i förväg även tacka vår fina Welfare Sara. När den sista sången är sjungen lämnar vi med varm hand över till Arméns musikkår och packar ihop för att resa till Monitor.
Efter en skumpig resa till Shebergan- Monitor kommer vi fram lite lagom mosiga, gänget är ganska slut och får fylla på med middag och uppriggning för kvällens musikquiz.
Jag är helt slut och är tvungen att ta en minut till upppeppnig för att kunna öka i energi inför kvällens bravader. Men vilken kväll det blev!! Grabbarna och tjejerna här levererade verkligen med glada tillrop, allsång och överöste oss med energi som vi bara inte kunde stå emot, det som vi trodde skulle bli en mysig quizstund blev till en ösig konsert, hård tävling och allsång utöver det vanliga! Upprymda av kvällen samlade vi ihop oss med en nattmacka och gött snack- som Anders skulle ha sagt. Erik L. uttryckte sin glädje över toastmaskinen och efter goa skratt bäddade vi ner oss i ikeasängar och täcken...
 


 

Dag 6 - lördag den 2 mars

Efter en välbehövd sovmorgon samlades vi för campwalk med två smått galna killar, skratt blandades med allvar och vi fick en större inblick i hur deras vardag ser ut medan vår scen byggdes om för att anpassas till vädret.

Vad glada vi är att vi får sådan fantastisk uppbackning, det börjar nämligen att kännas i kroppen att det har varit en fullspäckad vecka med massor av intryck och lite mindre tid för återhämtning. Dessutom var den en klurig lokal att få ett bra ljud i men Erik M. levererade och fick till det så att vi kunde få några minuters paus innan kvällen skulle dra igång och vilken kväll vi fick!!

Gänget framför scenen började att dansa redan till första låten och ökade sedan tempot under hela kvällen, det sjöngs med och skrålades så att ingen inom några mils radie kan ha missat det :)
Mats fick feeling och bestämde sig för att nyttja knäskydden under ett saxsolo och publiken skrek av glädje.

Vi fick upp en gästartist, Calle, på trummor som trummade loss till Skunk Anansis "weak", Anders fick ett bejublat "utbrott" och gasade på så att ingen kunde så still och när kvällen började gå mot sitt slut ville ingen gå hem, varken vi eller publiken men efter tre timmar var det ändå dags att tacka för oss och packa ihop.

 

Bild 4 FS24 congatåg2
Gruppbild efter storgigget på Monitor

Congatåg under Call me Al

 

 


 

Dag 7 - söndag den 3 mars

Klockan ringer tidigt, alldeles för tidigt, vi vill gärna stanna lite till men det var dags att åka vidare.
Denna resa får vi möjlighet att se lite utav vägen, i alla fall några av oss då vi blev placerade i olika typer av fordon.

Det är magiskt att se hur olika delarna blandas, stepplandskap, byar och ibland dyker det upp någon liten stad. Vi passerar mängder av folk på cykel, kvinnorna går i sina burkor två och två, en zarang (trehjulig moped med flak bakpå) åker förbi lastad med fyra små kor, det ser trångt ut för de stackars djuren... Jonas sticker upp huvudet ur en lucka när vi kommer in i Mazar-e Sherif och försöker på den korta stunden att supa in känslan i staden. Vilken upplevelse vi får-ett stort tack till de som har ordnat och omarrangerar våra resor efter våra önskemål!
Vi rullar efter en lång resa in på marmal och dagens gigförberedelser börjar. Vädret ser sämre ut än lovat, dagens spelning är utomhus utanför normännens Welfarehus (ett gemensamt vardagsrum med allt man kan önska sig) det blåser och är molnigt, vi riggar upp och vädret blir sämre, det börjar bli svårt att spela i kylan.

Vi bryter för middag och våra norska vänner fixar med vindskydd och ett litet tak för ev regn och vi passar på att inkvartera oss i vårt tredje boende för veckan. Vi kommer tillbaka till spelplatsen och möts av mängder av folk, de har delats ut flyers utanför amerikanarnas och tyskarnas matsalar så stämningen är på topp med dryga sex olika nationaliteter på plats.

Vi sparkar igång showen och himlen öppnar sig, taket är inte riktigt heltäckande så efter två låtar utbrister en stunds kaos på scenen då instrument och stärkare har hamnat i vatten och i direkt regn. Anna-Lena och Elisabet får fokusera på att hålla igång publiken och passar på att tacka norska Robert för att vi får vara där tillsammans med dem.

New Image bild 3
Gänget ställer upp innan transport mot Marmal Täckning av rigg innan taket kom på!

 

Vi får igång nästan alla instrumenten igen och Erik M. sliter som ett djur för att fixa bästa möjliga ljud till oss, publiken dansar loss i ett congatåg i regnet och i den sista låten innan paus börjar lamporna att blinka, det är vatten överallt... Vi fixar så gott det går och börjar att komma i fas till set två. ALLA gör ett fantastiskt jobb, och även idag får vi uppbackning av arméns musikkår på några låtar, det svänger på bra med sex blås och en extra slagverkare! Vi tar upp ett gäng tjejer på scenen och dansar loss till publikens allsång och jubel.

Kvällen avslutas vackert med låten "brothers in arms" och jag får en tår i ögat när publiken gungar fram och tillbaka med armarna kring varandras axlar. Vi får ändå kalla kvällen för en arbetsseger och med fantastisk hjälp av grabbarna från Monitor riggar vi ner.

Trötta tar vi oss till den amerikanska matsalen innan vi fnissiga av trötthet stupar i säng.
Dagens extratack går ändå till de grabbar som ordnade med vindskydd och tak så att vi överhuvudtaget kunde genomföra spelningen!




Dag 8 - måndag den 4 mars

Vår sista speldag, tempot har varit högt hela veckan och med den extra utrladdningen igår tar det en stund att få igång tempot. Solen skiner lite retsamt på oss och det är inte ett moln så långt ögat kan nå... Dags för materialvård!

FS24. vård FS24 Vård
Vi fick proffshjälp från Monitorgrabbarna, här i bild ser vi Simon Varför vara inne när man kan vårda uthomhus i solen?
 

När vården var avklarad tog vi oss tillbaka till Norges hemmaarena och började återigen att rigga, denna gång under tak vilket å ena sidan kändes skönt å andra sidan strålade solen... Vi skulle ljuga om vi påstår att vi var det piggaste gänget men humöret har det aldrig varit ett problem med. Normännen bjöd alla som kom på alkoholfri öl/cola eller vatten och det började bli fullt bland borden. Solen värmde såsär mysigt i ansiktet och ett gäng spelade beachvolleyboll på planen mitt emort scenen. Det var dags att sätta igång vår sista spelning! Med Anders på cajon (trumlåda man sitter på) och blåsarna helt akustiskt blev det en mysig laid-back spelning, två kommentarer var: "en grymt mysig after beach stund" och "om man blundade kändes de som att vara hemma på stranden en skön sommardag"

fs24 låt lista FS24 sista spelningen
Anna-Lena & Elisabet gör en låtlista. Det strömmar till folk innan spelningen drar igång.
 

 

fs24 sista spelningens  
Mysspelning  

 

När den sista tonen är spelad tackar vi för oss och gör oss klara för att genomgå alla procedurer för att ta oss hem. Bagage ska checkas in i förtid och vi som har så mycket extra får vänta till sist för att det ska gå så smidigt som möjligt. När det är gjort är vi plötsligt lediga och luften går ur... Vi får en mysig kväll och tanken slår oss att det kanske vore bättre att inte gå och lägga sig alls då det var en tidig flight men när klockan närmar sig 22.30 så kroknar vi en efter en. Vi är helt slut.


 

Dag 9 - tisdag den 10 mars

När klockan ringer känns det som ett skämt alternativt som att vi bara "powernappat" en stund. Några av oss är som radiostyrda, andra är morgonfnissiga. Vi tar oss ner till flygplatsen (som ligger 5-10 min promenad bort) och påbörjar den långa resan hem. De flesta av oss sover som stockar på flyget och när vi landar på Arlanda utbrister fler av oss orden: Nu är jag tillbaka på banan, ska vi gigga nu? Vi säger hej då till soldaterna som varit på samma plan och avslutar med ett kramkalas innan vi sätter oss i skilda bilar som tar oss hem.

 

fs24 hejdå fs24 arlanda
Erik säger hej då och kramar om vår fantastiska Welfare Sara Ett slitet gäng säger Hej då!
 

Vilken vecka vi har haft, jag är helt omtumlad av alla känslor som åkt berg-och-dal-bana under veckan. Glad och stolt över våra soldater, ödmjuk inför det faktum att det var just vi som fick åka och fick möjlighet att göra lite skillnad i deras liv, ledsen över den misär som finns i landet. Varje liten del av mig har kännt något under veckan: glädje, ilska, upprymdhet, frustration mm. listan är lång. Jag verkligen svårt att sätta fingret på allt som pågår inom mig. Och sen alla händelser vi varit med om. Det kommer att ta tid att smälta...

 Från en annan del av världen// Lt Anna-Lena Björklund


 

 

Några avslutande ord från Fältregissören så…

När man planerar ett fältartistuppdrag är det många parametrar som ska klaffa. Det är inte vilket gig som helst och det är inte en vanlig turné där någon annan tar vid efter det att sista tonen för kvällen klingar av. På ett fältartistuppdrag gör vi allt tillsammans. Vi åker på skumpiga vägar i märkliga fordon. Ibland får vi se det mäktiga landskapet utanför och ibland sitter vi i full skyddsutrustning i ett fordon utan fönster och ser inte ett smack. Ibland är det läskigt och vi får peppa varandra för att hålla modet uppe. Det är ofta långa och obekväma resor och väl på framme är det ofta hög tid att rigga scenen, soundchecka och har vi tur hinner vi med en andningspaus innan det är dags att gigga. Efter giget blir vi ivrigt uppvaktade av nyvunna vänner på campen, och vi hjälps tillsammans åt att rodda av scenen och snackar om allt långt in på natten. Lite sömn och maximal leverans. Så ser det ut varje dag.

Det är ett lagmaskineri som måste funka i alla avseenden. Alla hjälper till med allt och det finns inga primadonnor, eller snarare, det kan inte finnas några. Vi måste på kort tid hitta våra respektive roller i gruppen, både som musiker och som gruppmedlemmar. Det är en grupp människor som bara några veckor tidigare aldrig har spelat tillsammans. Vissa har aldrig träffats alls och plötsligt sitter vi på en bergsväg i norra Afghanistan iförda hjälm och skyddsväst och diskuterar huruvida man ska lägga Don´t Stop Belivin’ före eller efter paus kommande gig, samtidigt som man sneglar på förbandslådan med åksjuketabletter. Det är kontrasterna med stort K och de hjältar som hänger med på en sån här resa måste ha en skön kombination av stor musikalitet, utpräglad fingertoppskänsla och ett rejält mått av jävlar-anamma.

För mig som ledare lägger jag enormt mycket tid och tanke bakom valet av medlemmar i min grupp.  Jag vill att alla ska ha roligt ihop. Om inte annat vill jag ha roligt själv. Jag vill framför allt att de som har tackat ja till en mission som jag ansvarar för ska känna sig trygga i gruppen. De ska bidra till gruppen och vara beredda att ge det där lilla extra, från scenen och utanför scenen, även i lägen när de egentligen inte orkar mer. De ska ha allt det där som gör en bra musiker till en fältartist.

Med det sagt så är jag vill jag bara meddela att jag är så in i h-te jäkla stolt över de guldklimpar till musiker, människor och dårar som jag hade äran att få med mig på vårt gemensamma äventyr i Afghanistan. Det blev precis så bra som jag hade hoppats när jag en dag i höstas hade gjort klart pusslet och började ringa första samtalet. Kanske lite bättre till och med. Tack alla!

Utöver min egen grupp är CO Mikael Claesson och Wellfare Sara Lindros värda ett extra tack. Liksom Andreas Rubenson på Marmal och givetvis våra trognaste supportrar, grabbarna från Monitor som med och utan tröja bidrog till vår fantastiska upplevelse. Alla vi mötte var precis så härliga och hjälpsamma som man kan önska sig.

Kn David Jönsson Tronner, Fältregissör, Fantastic Ten, FS24

Sidan publicerad/ändrad 2013-03-11 kl. 16:58 av Anna-Lena Björklund.