Premiär för fortsättningsutbildning för instruktörer

Bilden är inte från den aktuella kursen.
Foto: Kim Svensson Försvarsmakten.

När Flygvapenfrivilliga, FVRF, den 15/7-20/7 2013 genomförde sin fortsättningsutbildning för instruktörer i Försvarsmakten var det premiär. Det var första gången en utbildning av detta slag ägde rum enligt, av Försvarsmakten, fastlagda normer.

Grunden för utbildningen är de pedagogiska grunder som Försvarsmakten beslutat bygga sin undervisning på. Eleverna var alla hämtade ur en skara instruktörer med stor erfarenhet som instruktörer inom det frivilliga försvaret inom till exempel ungdomsverksamhet, grundläggande utbildning för frivilliga (GU-F), fordonsutbildning och medierelationer.

Detta var en fortsättningskurs med många inslag av fördjupning och reflektion vad avser kunskap, kompetens och lärande. I hög grad gällde detta elevernas självinsikt – insikten om sitt eget kunnande, sin egen kompetens och, inte minst, sitt eget behov av lärande. Som inom nästan alla områden så är det viktigt med övning. Såväl gammal som nyförvärvad kunskap måste tränas och därför var tillämpade övningar vanliga – inte bara inom egna utan även inom nya kompetensområden. Samtidigt fick eleverna höra mer inom nya kunskapsområden som till exempel hur man överlever på vad naturens skafferi kan erbjuda, hur man använder en autoinjektor och hur man utför paradputs av kängor. Andra ämnen var körning i halt väglag, första förband och en intensivspråkkurs i Dari.

Hur planerar man en kurs? Vilka inslag ska den ha? Självklart beror det på syften och mål med utbildningen men det är ändå viktigt att ha klart för sig vad det är tänkt att eleven ska ha med sig hem från utbildningen i form av kunskaper och erfarenheter. Avsikten är ju att de nya kunskaperna ska omsättas i praktik så snart som möjligt. Samtliga elever hade, redan under själva kursveckan, klart för sig när de nya färdigheterna skulle komma till användning – i några fall redan veckan efter.

Det talas mycket om ”värdegrund” i Försvarsmakten. Kolleger emellan är det egentligen inte svårare än att man uppträder hyfsat mot varandra. En instruktör bör dock vara extra vaksam på eleverna för att snabbt upptäcka eventuella utfrysningstendenser. Detsamma gäller det ”fysiska stridsvärdet”, vilket inte är detsamma som att vara vältränad som en elitsoldat. Som instruktör handlar det snarare om att vara uppmärksam på trötthetstecken hos eleverna. En åhörare som gäspar är inte nödvändigtvis uttråkad utan kanske behöver en rast och en nypa luft. Det fysiska stridsvärdet handlar alltså inte bara om att orka utan också om att få möjlighet till återhämtning. Detta kan ta sig olika uttryck, till exempel i korvgrillning vid havet med tillhörande kvällsdopp eller en joggingrunda.

Ytterligare en viktig parameter inom såväl utbildnings- som övningsverksamhet är ”verksamhetssäkerhet”. Riskanalyser är kanske inte lika viktiga när redskapen består av power point-presentationer samt papper och penna. Desto viktigare blir naturligtvis riskanalysen när det handlar om fordon och vapenhantering. Självklart kan man tycka, men väl värt att påminna om.

Innan kursen startade fick alla elever skriva ner sina förväntningar på kursen, förväntningar som inte var få. Eleverna fick också skriva ned sina farhågor inför kursen. De var inte lika många men det fanns ändå några. Efter kursens slut kunde konstateras att förväntningarna infriats och att farhågorna kommit på skam. Flera kursdeltagare har redan fått praktisk användning för de nya kunskaperna.

Text: Rolf A rsenius/Criscom

Sidan publicerad/ändrad 2013-10-06 kl. 18:53 av Björn Lundgren.